Sökandet efter jämvikt och utmanandet av bildens olika vilotillstånd är ett arbete som det kvalificerade bildskapandet alltid handlar om, mer eller mindre medvetet.
    I sin enklaste form skulle man kunna se en svart cirkel centrerad mot dukens vita kvadrat som det närmaste man kan komma en stabil jämvikt i teorin. Nu är de flesta människor i vår kulturkrets i praktiken vänsterögda i den bemärkelsen att man spontant läser från vänster till höger, såväl text som bild. Vi är också högerögda på så sätt att vi tenderar att fästa större vikt vid tunga och mörka former till höger i en bild. Det skulle innebära att vi för harmonins skull hellre önskar att den svarta cirkeln förskjuts något åt vänster för att den ska få en mer dynamisk vila inom sin tilldelade vita yta. Exemplet ges för att mycket förenklat beskriva det intrikata spel som är så absorberande för många "musicerande" målare och deras receptiva lyssnare.

I stort sett varje komponent inom en bild (linjen, färgerna, formen, ljuset och de relativa förhållanden som skapas mellan dem i förhållande till ett format) kan anpassas för att skapa olika slag av vila eller jämvikt. För att man sedan ska uppleva vilotillståndet som stimulerande måste det inom sig rymma fröet till sin självförstörelse.
    Lager på lager av olika utmanande jämvikter och obalanser fogas i Kjell Andersons bildvärld samman till kartor över inre landskap. Dessa kan liknas vid den musik som upphovsmannen rymmer inom sig och som han sedan ansträngt sig för att framföra så väl som möjligt.
    Anderson verkar inte nöja sig med nog så intressanta sammanhang om de visar sig för tidigt under målarprocessen. De måste tåla att utmanas mot kollapsens gräns, till dess att ett intrikat och instabilt jämviktstillstånd etablerar sig med tillräckligt djup och historia. Sammanhangen måste förtjänas. Det går alltid att rucka och vrida på en form, eller en horisontlinje, och söka vidare tills slutligen den punkt nås då upphovsmannen befrias från verket. Det torde ske då bilden är tillräckligt mättad med innebörder för att tåla, i Andersons fall, en sällsynt hård granskning utan att mystiken går förlorad. Eller då den uppenbaras som en restpost, när verket helt enkelt får eget liv.

"Källan", 2004-05 © Kjell Andersson

"Rest", 2004-05 © Kjell Andersson

"Flykt", 2004-05 © Kjell Andersson