Det knakar om formerna och färgerna i Sven-Erik Anderssons målningar och objekt. Som busiga barn löper linjerna kors och tvärs över ytorna; ständigt vilse och ständigt på rätt väg.  Färgerna har begärt ordet och diagonalerna ackompanjerar. Svart, vitt, gult, rött och blått markerar flerstämmigt de kontrapunktiska slingorna, samtidigt som fantastiska figurationer ger bilderna en stundtals dråplig och ofta överrumplande komposition.

Sven-Erik Andersson tillhör den generation som stod under inflytande av Ulf Lindes lärargärning på Konsthögskolan, i slutet av sextio- och början av sjuttiotalet. För flera i denna generation blev förfiningen av det bildmässiga tänkandet och avdramatiseringen av de konsthistoriska förebilderna ett genomgående inslag. Underfundigheter fyller bilderna hos exempelvis Margareta Renberg och Sverker Broström, så också hos Sven-Erik Andersson. Man skulle kunna säga att de rebusliknande klurigheterna är som bollhavet på stormarknaden; där kan hjärnan få leka av sig, samtidigt som ögonen får gå på vandring mellan varuhyllorna.

I ”Nattspett” sitter en blå hackspett (naturen?) och pickar på den vita kuben, samtidigt som den röda triangeln anger riktningen till den upplösta gula cirkeln. Men är det inte en Ahlgrens godisbil eller möjligen en galge som äntrar scenen som den fjärde geometriska figuren?
     De kluriga referenserna fortsätter i målningen ”Pias häst” där förlagan till djurformen tycks byggd av kartongbitar och pinnar som fogats samman med ståltråd och snören. Målningen hälsar glatt till både Fernand Léger och barnet som gjort sig en bondgård med leksakkossor av grankottar och tändstickor. Så fortsätter refererandet i målning efter målning, men ständigt med målandets musikalitet som självklar ledstjärna.

Stockholm 2006-03-13 © Leif Mattsson

"Nattspett" © Sven-Erik Andersson

"Pias häst III " © Sven-Erik Andersson