Torsten Anderssons (f. 1926) märkliga objektmåleri har genom åren medvetet kryssat mellan de kvävande anspråken som pålagts konsten i allmänhet och måleriet i synnerhet. Han talade i samband med återkomsten i mitten av 1980-talet efter tjugo års tystnad om vikten att formulera en ”tredje väg”, mellan förbrukad modernism och självupphävande postmodernism. Porträtten av uppdiktade skulpturer som han sedan dess presenterat formar sig till egenartade behållare. Symboliskt kanske man kan se dessa som metaforer både för språkets, människans och konstens outgrundliga innehåll.      ”Skulpturen blöder” kan Andersson tillägga som en uppmuntrande vägledning till sin sällsynt undflyende värld. Formaten är stora, teckningen kraftfull och enkelt utförd direkt på de slarvigt uppspända dukarna. Färgerna i sin tur är få och ställs i sitt obearbetade skick bryskt mot varandra. Här på utställningen stöts rött mot blått i ett symboliskt laddat möte mellan det röda planket och blodets blåa droppar.

Ett plank i en Carl Larsson-målning, får vi genom dukens textsnuttar veta, är således utgångspunkten till flera av de senaste målningarna som visas på Brändström & Stene. Den ”faluröda” bakgården färgas blå av en blodfärgad skugga. Det är den sanna färgen på den ”kreativa människans blod”, varav en droppe är värt ett monument i sig, enligt en annan målning. Den kreativa människans kval framgår sedan genom att blodet silas genom ett blodkar försett med en kniv ”som i en svensk köttkvarn”. Man får förmoda att det överspända tilltalet inte skall tolkas alltför bokstavligt och därför inte handlar om att konstnären skulle vara så särdeles nobel eller mer tunnhudad en någon annan, utan att symboliken mer är av nonsens-karaktär. Tecknen gör sig helt enkelt bra till formen.
      Krängandet mellan verket, verkligheten, tecknen och symboliken kan idag kännas överflödig i en värld där ”den tredje vägen” snarast är att betrakta som allmän väg. Man märker att tiden sedan länge sprungit förbi diskussionen där distinktionerna och gränsöverträdelserna i sig var relevanta. Kvar finns ett stycke bild av ett avbildat plank som i sina bästa stunder formar sig till en poetisk ståndpunkt: minns källan.

Stockholm 2006-11-30 © Susanna Slöör

Skuggan på Carl Larssons bakdörr, 150x130 cm, 2006
© Torsten Andersson

Blodkar med kniv som i en svensk köttkvarn, 150x130 cm, 2006 © Torsten Andersson