Omkonst - Dick Bengtsson, Moderna Museet

www.omkonst.com:
Konst i ingens tjänst
Dick Bengtsson, Moderna Museet, 21/1 - 30/4 2006
Text: Leif Mattsson

Det skall sägas med en gång: för alla dem som menar allvar med sitt konstintresse är ett besök på Dick Bengtsson-utställningen ett givet val. Sällan bjuds man på en sådan omtumlande uppvisning som den Moderna Museet nu ger.


"Barnen" 1975 olja på pannå 98 x 76,5 cm © Dick Bengtsson	"Richard in Paris " 1970 olja på pannå 173 x 83 cm © Dick Bengtsson

Utställningshallen är nästan helt nedsläckt. Det enda som vägleder besökaren är det reflekterade ljuset från målningarna. Effekten är dramatisk, för att inte säga teatralisk – helt i paritet med andan i Dick Bengtssons verk. Uppenbarligen har det varit utställningsansvarige Mårten Castenfors intention att med den oortodoxa presentationen skapa ett värdigt scenrum för en av svensk nittonhundratalskonsts mest udda karaktärer. Och visst har han lyckats. Besöket i den "bengtssonska grottan" är omskakande, njutbart och upprörande, som sällan i konstsammanhang.

Man skulle kunna kalla Dick Bengtsson för en bildkonstnens Franz Kafka; han är lika galghumoristisk, missförstådd och mystifierad. Men hur kan det komma sig att han kunnat behålla sin aktualitet under de senaste trettio åren, och samtidigt varit stryktålig nog att inte älskas ihjäl av den växande skaran beundrare? Naturligtvis måste en del av förklaringen vara av kvalitetskaraktär, även om begreppet är svårutrett.
Kanske ligger dock huvudorsaken i Dick Bengtssons eviga otrohet: han gick ingens ärenden och slavade inte i någons tjänst. Ingen enskild uttolkare kan således annektera honom, eller med någon större framgång hävda tolkningsföreträde. Detta öppnar för ständigt nya beundrare och uttolkare att finna en alldeles egen ingång, utan att behöva bry sig om den stundtals skymmande kanoniseringen.


"Hatt och mössfabrik " 1969, olja på pannå 122 x 91 cm (1 av 2) © Dick Bengtsson	"Hitler och drömköket " 1974, olja på pannå 120,5 x 90 cm © Dick Bengtsson

Dick Bengtssons ständiga otrohet märks som allra tydligast i de politiska inslagen, men där hittar vi också de mest förenklade förklaringsmodellerna. Exempelvis blir användandet av emblem och symboler ofta alltför lättvindigt uttolkat, enligt min mening. Man kan knappast kalla bruket av dem för entydigt, även om det skulle var nog så passande att se hakkorset som en simpel symbol för ondskan.
Bengtsson gick, som sagt, ingens ärenden och frågan är om han ens uttrycker någon särskild politisk åsikt, hakkorsen till trots. En skrämmande underton finns där, men vad betyder den? Och är användandet av svastikan enbart politiskt syftande? Kanske var det också så att han kände en stark fascination för det emblematiska. Om man bortser från bibetydelsen är ju svastikan en grafiskt mycket effektiv symbol och i flera av målningarna visar Bengtsson en stor förkärlek för emblematik och grafisk estetik. Ja så pass mycket att han ofta gör logotyper och piktogram av de olika bildelementen. Man skulle kunna säga att hans bilder påvisar en mycket ambivalent inställning till symbolerna och koderna. Den som söker politiskt korrekthet eller en affischaktigt förenklad moraluppfattning letar där förgäves.

Otrogen är Bengtsson även mot dem som sökt sig till bilderna av rent materialtekniskt intresse. I den gruppen återfinns säkert ett stort antal konstnärer, fascinerade av hans omtumlande och påtagligt autodidaktiska teknik. För en fackman är den kittlande hädisk med sin häxbrygd av dekormålartricks, affischkonst och kitsch, blandat med klassiskt "finmåleri". Här finns något för alla - men ändå inget för någon. Det vore nämligen vanskligt för en konstnär att dra alltför snabba slutsatser av den bengtssonska tekniken. Plagierandets frestelse lockar när succén tycks så tydligt given, vilket vi redan sett några klara exempel på.

Men det i sanning geniala med Bengtssons bilder är inte något enskilt inslag som hantverket, målartekniken, bildlånen, dramaturgin eller det blasfemiska förhållningssättet. Det är istället den komplexa helheten, där beståndsdelarna är så symbiotiskt förbundna med varandra att varje enskild uttolkning av dem blir ointressant och förytligande. Till denna sammansatthet kan tillfogas Dick Bengtssons alltför sällan uppmärksammade talang för komposition; han må ha varit en otränad tecknare och en oskolad målare, men han kunde sannerligen placera sina figurer och objekt. Det kan se slumpartat ut för den oinvigde, men hans avsteg från de förväntade kompositionella valen påvisar yrkesmannens djupa kunskap.

Otrogen var Dick Bengtsson också mot sig själv, när han i sin återkomst till galleriscenen på 1980-talet så tydligt raserade sina tidigare uppnådda konstnärliga mål. I dessa sena collage och målningar når han knappast upp till den nivå av eklektiskt fantasteri som i bilderna från sextio- och sjuttiotalen. I Moderna Museets urval återfinns endast några få av dessa sena verk, som ett nyttigt memento mori. De förmörkar dock inte bilden av en i högsta grad sevärd utställning. Snarare visar de på vilken ofantlig risk och vilken dräpande självrannsakan Bengtsson ständigt utsatte sig för i sitt skapande. Och där finns kanske den allra viktigaste lärdomen att dra – både för uttolkare, konstnärskolleger och allmänna bildnjutare.

Läs även recensionen av SAK:s årsbok "Dick Bengtsson>>
Moderna Museet | Omkonsts startsida