Bonniers Konsthall, Torsgatan 19. Foto/Photo: Thomas Winstedt.	"Heaven is a place on earth" 2006 © Jacob Dahlgren

Salarna är magnifika med ett flödande vitt ljus genom de enorma glasrutorna. Kanske har arkitekten Johan Celsing haft våra mörka höst- och vinterdagar i åtanke, men i ett soligt september är det inströmmande ljuset faktisk stundtals alltför bländande. Utsikten är dock inte att klaga på, som en urban polaritet till det naturnära Louisiana.
     Invigningsutställningen bygger på nya verk av de 51 konstnärer som fått Maria Bonnier Dahlins stipendium under de senaste tjugo åren. Med en beundransvärd fingertoppskänsla har stipendienämnden lyckats undvika många av samtidskonstens dagsländor och blindskär. De konstnärer som är representerade här är i de allra flesta fall redan en del av svensk konsthistoria. Visst saknas det också ett antal viktiga namn, men jag tror aldrig det varit stipendienämndens ambition att vara riktigt heltäckande. Snarare kan man se att man valt att låta den visuella konsten dominera över den konceptuella.

"Tre målare" 2006 © Linn Fernström	"Hundkatt" 2005 © Thomas Broomé

Med Bonniers Konsthall utökas det redan stora antalet konsthallar för samtidskonst i Stockholmsregionen. Moderna Museet, Kulturhuset, Liljevalchs, Magasin 3, Färgfabriken, Skulpturens hus, med flera får nu konkurrens av ännu en helt privatfinansierad hall.
      Den svenska högkonjukturen kan nog ses som en del av förklaringen till konsthallens tillblivelse. Men mitt i denna högkonjuktur läggs paradoxalt nog allt fler gallerier ned, och därmed minskar möjligheterna för ett antal konstnärer att överhuvudtaget få visa sin konst i offentiga sammanhang. Det oroväckande med denna förskjutning från de småskaliga galleriutställningarna till de mer pretentiösa konsthallspresentationerna, är att vissa konstformer tenderar att helt försvinna. Och det är inte alldeles säkert att det är dessa som vi senare kommer att bedöma som de minst intressanta.

"Fever" 2006, installation © Johan Svensson	"Kyss" 2006 © Eva Marklund

Den aktuella utställningen på Bonniers Konsthall skall alltså ses mot bakgrund av hur grym framtidens dom kan vara mot den konst som för tillfället hyllas som norm och värdemätare. Därför är det positivt att här finna få exempel på konst som passerat "bäst före-datumet". Istället överraskas man av den vitalitet som åtskilliga av de deltagande konstnärerna visar.
     Eva Löfdahls glasfiberobjekt är exempelvis lika omtumlande och överraskande idag som hennes verk från 1980-talet. Hon var för övrigt den förste att mottaga Maria Bonnier Dahlin-stipendiet. Intressant är också Jacob Dahlgrens underfundiga installation med badrumsvågar, liksom Lina Selanders hypnotiska ljusprojektion samt Olov Tällströms sandmaskin. Helena Mutanen är en konstnär som inte så lätt låter sig klassificeras. Hennes korsning av spindel och dödskalle är sanslöst humoristisk och skrämmande på samma gång.
     Bland målarna finns naturligtvis Karin Mamma Andersson, Linn Fernström och Cecilia Sikström representerade, alla med intressanta men möjligen lite väl förutsägbara verk. Martin Ålund, Marcus Eek och Carl-Fredrik Ekström är andra aktuella målare som väl fyller sina platser på utställningen.
     Bland installationerna är det Johan Svenssons sirliga spindelvävstrådar i kombination med mordiska ugglor som främst fångar intresset.

Även om helhetsintrycket således är positivt är det med ambivalenta känslor man välkomnar Bonniers Konsthall. Konsekvensen av ännu en exponeringsyta för den senaste samtidskonsten innebär att ytterligare belysning sätts på de redan belysta. När man samtidigt ser att utrymmet för det stora flertalet konstnärer krymper drastiskt, ger satsningar av den här typen en viss bismak. Det är ju inte Bonniers Konsthalls uppgift, men vad Stockholms konstscen verkligen behöver är fler alternativa lösningar, gärna utanför institutionerna, för att bredden och det konstnärliga djupet skall kunna upprätthållas.

Stockholm 2006-09-25 © Leif Mattsson

Bonniers Konsthall | Omkonsts startsida