 |
| Vy från Janet Cardiffs installation |
Alla fyrtio rösterna spelas upp genom separata högtalare som står placerade i åtta grupper. Vi får först höra personerna småprata med varandra och hummande pröva rösterna, för att sedan ta sig an körverket Spem in Alium. Janet Cardiff har intentionen att återskapa den unika ljudmiljö som varje medlem i kören befinner sig i under uppförandet. Som åhörare kan man gå mellan olika högtalare och likt ett andeväsen ta plats bredvid de olika "kropparnas" ljudande stämmor i rummet. Intrycket är mycket suggestivt och man blir påtagligt medveten om hur ljudet sätter osynliga gränser för rummets utsträckning.
Lika fascinerande är det att uppleva hur otroligt känsliga våra sinnen är och hur sofistikerat de samverkar för att bestämma rumsliga avstånd och positioner. Hur väl genomfört projektet än är, så växer efterhand ett visst obehag fram till följd av att ljuden inte träffar från exakt rätt höjd eller avstånd. Den mörka mansrösten från en högtalare står volymmässigt för nära i förhållande till det revir som mitt medvetande genom erfarenheten har utvecklat. Körljudet sammantaget får mig också att inse att takhöjden i Konstnärshuset inte kan vara den korrekta för att stämma med tonsalvornas utmejslande höjd. Det samlade intrycket påminner om det man kan få inför en verklighetsivrande men inte tillräckligt övertygande utförd målning. Det uppstår en störning som man antingen välvilligt kan kompensera för inom sig, eller ta avstånd ifrån.
Stockholm 2006-02-05 © Susanna Slöör
Moderna Museet | Konstnärshuset | Omkonsts startsida |
