Man skulle kunna säga att de klara rena grundfärgerna ligger förslutna i sig själva. De som tillhör gråskalan däremot kommer alltid att låna drag från sina mer högljudda grannar. I fallet med den materiella färgen skapas grått ur olika variationer av de klaras motsatser. Med den immateriella färgen råder ett annorlunda förhållande då det vita ljuset tar form ur det färgade.      Richard G. Karlssons måleri hämtar näring ur dessa optikens och perceptionens lagar, men lyckas även få ljus och mörker i känslomässig bemärkelse att växla den enes lätthet mot den andres tyngd. I det för dagen soldränkta gallerirummet frigörs målningarna från väggarna på ett märkligt lite hallucinerande vis, som hägringar. De torra ytorna bärs fram av ljuset som annars rastlöst studsar mot det omgivande vita rummets väggar.

Jag ska erkänna att finessen med att ackompanjera dessa eteriska gråa verk med små tittskåpsbilder från den lysrörsupplysta ateljén går mig förbi, utom i ett avseende. De understryker gråhetens förmåga att ta "färg" av omgivningens ljus och om än lögnaktigt antyda de söndertrasade färger den består av. Att vi sedan tolkar valörer utifrån timmarna på dygnet och accepterar en grå yta som vit när det är natt, underlättar inte mysteriet.
     Med dessa multipla fenomen laborerar Richard G. Carlsson tonsäkert, som den döve Beethoven i sina sena verk. Han utmanar även möjligheterna att entydigt bestämma om innehållet i gråmålningarna består av toner eller figurationer. En återkommande form för tankarna till Sverker Broströms nonsensfigur "Kagga", en annan till molnet med luckor i den övre delen i Duchamps stora glas, genom vilket konstnärens påbud strömmar.

Stockholm 2006-04-26 © Susanna Slöör

Utan titel © Richard G Carlsson

"Vista 10 " © Richard G Carlsson