På vinterns Lena Cronqvist-utställning på Galleri Lars Bohman är det självsynen som är det genomgående temat och konstnärens självporträtt fungerar som sammanhållande kraft och centralgestalt i samtliga verk, såväl skulpturer som målningar. Och det är naturligtvis ingenting nytt; spegeln som arbetsverktyg och objekt har funnits närvarande i Lena Cronqvists måleri och bildvärld alltsedan 1980-talet. Paralleller har funnits till Jan van Eycks spegelritualer. Frida Kahlos långa serie av självporträtt har varit en förebild.
I den nu aktuella utställningen kan målningarna delas in i tre huvudsakliga motivkretsar; självporträtt vid bord, självporträtt med flickor, och de annorlunda och roliga "ansiktstornen". Kanske ska måleriet fortfarande betraktas som konstnärens primära sätt att uttrycka sig; men trots välavvägda och ljuskänsliga färgackord, övertygande plastisk gestaltning och väl sammanhållna kompositioner, förmår målningarnas sammanvägda tyngd och formuleringar inte göra betraktaren överraskad.
Nej självsynens problematik blir inte riktigt brännande förrän i de egendomliga och sinnrika handspeglarna av aluminium med "inbyggda" skulpturala spegelbilder. Metaforen med spegeln som förvandlas till blänkande ansikte är märkligt poetisk och beskriver självsynens komplikationer fördjupat och intrikat. Berövad sina speglande egenskaper kan spegeln inte längre fungera som verktyg för självbetraktande. I sin nya form är den perception, arbetsplan och konsthistorisk referens samtidigt; ett objekt som betecknar avbildandets förutsättningar och omständigheter. Samtidigt finns det ironiskt nog fortfarande en mikroskopisk chans att skymta jaget i den glimmande, blänkande ytan.
Kanske är det möjligt att se en koppling till gudasagorna kring den japanska shinto-solgudinnan AMATERASU i den här utställningen; hon som lockades ut ur grottan, lurades att titta i en spegel och bestämde sig för att återvända till världen när hon överväldigades och gladdes åt sin egen storslagna utstrålning.
I en bild- och medievärld där människoansiktet korrumperats till att fungera som "ansikte utåt" för en oändlig mängd ovidkommande verksamheter är det hur som helst en befrielse att vila ögonen på Lena Cronqvists fasansfulla och samtidigt så respektfulla ansiktsdiskussioner.
Stockholm 2006-01-25 © Björn Larsson
|
