Om man av ett konstnärskap kräver ett konstruktivt ifrågasättande av gängse normer och konventioner samt ett engagemang i samtidens moraliska frågor, måste Elis Ernst Erikssons sägas ha uppfyllt dessa krav med råge.

Millesgårdens omfattande retrospektiva Elis Eriksson-utställning rymmer verk från 1940-talet och fram till konstnärens död, 99 år gammal, i januari 2006. Han fick själv aldrig se publikens reaktioner på vandringsutställningen, som startade i Norrköping i vintras. Däremot deltog han i förberedelserna och hans ande vilar mäktig över konsthallen.

Sällan vill jag ta till kraftuttryck som "enastående", men i mötet med Elis Erikssons humoristiska, subversiva, skräniga, känsliga, vulgära och poetiska verk sänker jag garden och inser att det enda ordet som är värdigt i sammanhanget är just enastående. Här visas ett livsverk, som i sitt fnissiga gravallvar och moralistiska frisinne är både medryckande och motbjudande på samma gång. Man kastas mellan formexperiment och poetiska ordlekar i ett flöde som kan få vilken allmänt konstintresserad som helst att tappa andan. Inte så mycket för de enskilda verkens komplexitet (nåja, det finns sådana exempel också) som över den hisnande bredden.

De tidiga, relativt strikta, bemålade trärelieferna andas en jungfrulig tilltro till konstens underbara framtidsperspektiv. Det hade kunnat sluta där, med habiliteten som slutligt mål. Men Elis Ernst Eriksson ville rastlöst vidare, bryta ny mark.
     De dadaistiska inslagen och den subversiva avsikten blev snart allt tydligare. Redan i verken från tidigt sextiotal finns den omisskännliga tonen där, och inslagen från subkulturer späder alltmer ut de få rester av högtidlig konstnärlighet som eventuellt dröjt sig kvar. I busstrecket finner han sin ultimata uttrycksform. Samtidigt inlemmas den dåtida avantgardepoesin i bilderna; orden blir framöver ett lika viktigt inslag som bildelementen. I verken från 2003, där Eriksson häcklar kriget och människans dårskap, spelar textmassorna huvudrollen och bilderna blir till svartvita litanior över all världens ondska.
     Många pusselbitar faller på plats när man, som nu på Millesgården, har möjlighet att följa hela Elis Ernst Erikssons livsverk - han som misstrodde Konsten, men aldrig konstnären.

Stockholm 2006-06-06 © Leif Mattsson

"Pavan till häst", 1965 © Elis Eriksson

"Ridande polis", 1961/62 © Elis Eriksson

"Vikåklipptjofjäs", 1968 © Elis Eriksson