Tecknandet som omedelbar förbindelselänk mellan handens vilja och tankens flykt har fascinerat konstnärer i alla tider. Att metoden är lika effektiv än idag kan man se hos ett flertal unga konstnärer. I sina bilder låter de infallen och oförutsedda händelser skapa myllrande scenarier, delvis i opposition till ett förutbestämt komponerande.

Henrik Eriksson kan sägas vara en av dessa konstnärer. På Knäpper+Baumgarten presenterar han ett antal teckningar som med sin rytmiska linjeföring snarare kan avläsas som kartskisser än som föremålsbeskrivande inredningmodeller. Platsen är det egna hemmet och serien heter just "Hem". Men Eriksson har inte haft för avsikt att beskriva det privata i hemmiljön. Snarare visar han ett intresse för det fragmentariska seendet, vilket registrerar föremålens form, plats och utbredning innan själva tolkningen inträtt. Teckningarna är således inte "sanna" i någon bevistyngd mening. Ändå kan de sägas bära hela "sanningen" i sina beståndsdelar.

Som motpol till teckningarnas myller av expanderande figurationer, verkar utställningens elva roterande, diskokulor. Materialet är krossat spegelglas, men med den reflekterande ytan vänd inåt. Detta gör så att ljuset endast sparsamt och flimrande tränger ut genom de oregelbundna gliporna.
      Det relativa lugn som diskokulorna skänker installationen är välgörande, inte minst för modererandet av det expressiva linjespelet. I någon mån kan man också säga att teckningarna och sfärerna beskriver likartade skeenden - men med olika förtecken och ur olika posititioner. Teckningarnas expanderade världar skulle i så fall motsvaras av de dolda händelserna inuti sfärerna - något vi inte kan se, endast ana.

Stockholm 2006-10-11 © Leif Mattsson

Installation av Henrik Eriksson © Henrik Eriksson

Detalj ur serien "Hem" © Henrik Eriksson