På ena kortväggen hänger ett monogram: "Pi" i form av ett slingrande vägbeskrivande P och i:et som ett upp och nedvänt utropstecken. Grannen till den heter "Resan" och visar en suggestivt mönstrad mask, med horn som svävar över ett sund kantat av bergsformationer som kastar sina speglingar i vattnet. Kompositionen påminner vagt om Isenheimaltarets uppståndelsescen i Matthias Grünewalds tappning, där Kristusgestalten med kraftfullt utbredda armar svingar sig luftlätt upp ur graven, omgiven av en ljusstark halo. Även Pi Erikssons bild verkar beröra övergången från sinnevärlden till något utanförstående ickeförnimbart tillstånd – inte livet efter detta, men utanför detta. Kanske kan man tolka hennes resa som ett uttryck för att hon inte nöjer sig förrän gränsen för det fattbara nås i varje verk. Flera av målningarna på utställningen lösgör sig självständigt som uttryck för sin specifika destination, emellanåt ledsagade av en multipel.

I "Rosa målning" samlas njurformade svarta ytor, med sina ljust gula ekon, över en rosa bakgrund. Den har i sin tur laserats över textsjok som numera endast låter sig fragmentariskt anas, endast skrivtecknens mönsterverkan finns kvar. Innehållet har rest sin väg. Spåren efter penselns otåliga raderande har i en sista roterande gest förenat bildens olika delar.
     Pi Eriksson, tvingar effektivt tanken att styra bort från såväl naturlyriska som musikaliskt konstruerade tolkningsmöjligheter. Någon associativ figuration eller berättelse finns inte heller att hämta. Hon påkallar helt enkelt vår uppmärksamhet och låter oss vila i den. Temat känns igen även i andra verk med tydligare koppling till ett beskrivande innehåll. Färgerna är ofta ljust isiga, både beslöjande och avslöjande, avbrutna av svärtan. Även den vackra hängningen framhäver verken som solitärer, som unika resmål utan bestämmelse men av vikt att besöka.

Stockholm 2006-02-21 © Susanna Slöör

"Rosa målning", © Pi Eriksson

"Utflykt", multipel, © Pi Eriksson