Att låta de två dokumentärt inriktade fotograferna Sune Jonsson och Walker Evans mötas i en samlande utställning är en lika enkel som genial utställningsidé. Trots generationsskillnaden arbetade de båda med samma nyktert gestaltande förhållningssätt och med en befriande avsaknad av sentimentalitet.

Allie Mae Burroughs, wife of cotton sharecropper. Hale County 1936–36. © Walker Evans, Library of Congress.jpg	Washstand in dog run and kitchen of Floyd Burroughs cabin Hale County 1935–36. © Walker Evans, Library of Congress

Walker Evans (1903-1975) är i första hand känd för de bilder av den amerikanska mellanwestern han under tre år (1935-37) tog för Farm Security Administration (FSA). Med noggrann saklighet dokumenterade han fattigdomen och misären i trettiotalets Amerika. Uppdraget, som var officiellt sanktionerat av president Roosevelt, utmynnade i ett omfattande material som tydligt påvisar landsbygdsbefolkningens påvra levnadsförhållanden. Bilderna av de halvt förfallna och ofta wellpappsfodrade kåkarna etsar sig fast, och kan ses som en nykter men kraftfull anklagelse mot ett samhälle som inte hade förmågan att värna om sina egna medborgares bästa.

Sharecroppers Bud Fields and his family at home, Hale County 1935–36 © Walker Evans, Library of Congress

Det som skiljer Walker Evans bilder från mer ordinärt dokumenterande fotografer är hans oblyga frontala skildring av människorna. Han möter deras blickar, utan rädsla för ögonens berättelser.
     Idag är detta ingen ovanlig teknik, men på trettiotalet och speciellt i skildring av fattiga och "vanliga" människor fanns en uppenbar risk att deras motriktade seende kunde uppfattas som onödigt provokativa.
     En likartad teknik använde Disfarmer (Mike Meyer) i "The Heber Springs Portraits" i 1940-talets Amerika. Men i dem ser man ändå en viss optimistisk framtidstro. I Evans skildringar är optimismen mer sällsynt, vilket kanske är helt naturligt då det handlar om tiden runt den stora depressionen.

Hos Jenny Edström Hökmark, Lövånger 1962. © Sune Jonsson	Småbrukaren Frits Eriksson och hans hustru bärgar tillskottsfoder. Lycksele. © Sune Jonsson

I Sune Jonssons (f. 1930) fall daterar sig verken från 1960-talet och framåt. Även här har landsbygden en central roll, med sina nedläggningshotade butiker och avfolkade norrländska samhällen. I sista stund lyckades Jonsson dokumentera denna miljö innan den för alltid gick förlorad.
     Med samma osentimentala inställning som Walker Evans låter Jonsson ofta människorna berätta genom sina blickar. I likartade frontala kompositioner låter han dem möta betraktaren, men här är inte misären av livshotande art, snarast är det vemodet som skildras.

En annan likhet mellan de två utställarna är mer av teknisk karaktär - deras fascination för ytor och texturer. Väggarna, med alla broderade bonader eller slitna reklamskyltar, fångar i lika hög grad deras intresse som de avporträtterade människorna. I Evans fall blir det närmast blasfemiskt, men bidrar samtidigt till att lyfta bilderna i rent konstnärligt hänseende.
Detsammma kan sägas för Sune Jonsson. Utan hans konsekventa konstnärliga inställning hade fotografierna snart hamnat i glömskans arkiv.

Stockholm 2006-05-11 © Leif Mattsson

Kulturhuset | Omkonsts startsida