”Kvar står emellertid det oeftergivliga kravet att man måste vara ute i ett angeläget, ja, livsviktigt ärende, och i vilken stil man än behagar skriva kommer det till sist att visa sig om det fanns någonting – stillöst! – bakom.” (Gunnar Ekelöf)

ALBERTO GIACOMETTI Byst av man (Lotar II) 1964-65 Fondation Alberto & Annette Giacometti, Paris Inv.FAAG 1994-0189 ©Alberto Giacometti/BUS 2006	ALBERTO GIACOMETTI Sittande kvinna, 1956 Fondation Alberto & Annette Giacometti, Paris Inv.FAAG 1994-0048 ©Alberto Giacometti/BUS 2006	ALBERTO GIACOMETTI Gående man I, 1960, Fondation Alberto & Annette Giacometti, Paris Inv.FAAG 1994-0186 ©Alberto Giacometti/BUS 2006

Först ska sägas att mötet mellan Bror Hjorth och Alberto Giacometti på Liljevalchs konsthall är något alldeles enastående i flera bemärkelser. Inte minst för att det över huvud taget äger rum. Klassikerutställningar av den här digniteten i en konsthall (utan egna samlingar att förhandla med) hör inte till vanligheterna, och svårigheten att genomföra dessa, inte minst av ekonomiska skäl, lär inte minska framöver. I fallet med Giacometti kan man nog vara tacksam över att motparten är en enda stiftelse som generöst lämnat bidrag ur sina samlingar. Sedan får man varmt tacka Liljevalchs ledning för det modiga valet att föra samman två konstnärer och generationskamrater från modernismens andra våg, som på många plan befinner sig så långt från den snäva samtidsdiskussionen kring konsten som tänkas kan. Där konsten idag oftare cirkulerar kring bilder av människan och analysen av hennes roller och identiteter, skulle man förenklat kunna säga att den generation som Hjorth och Giacometti tillhörde ägnade sig åt människan, eller hur det känns att vara människa. 

BROR HJORTH Gula baddräkten, 1941 olja på duk/oil on canvas	BROR HJORTH Mor och barn (Madonna), 1923 fransk kalksten Moderna Museet	BROR HJORTH Kappsläden, 1922 olja på duk/ Moderna Museet

Det som på ett ytligt plan förbinder svensken Hjorth och schweizaren/fransmannen Giacometti är kontakterna på 1920-talet i Paris, där de gick i lära hos skulptören Bourdelle. Hjorths teckning av Giacometti tillhör ett av de få konkreta bevisen på att de verkligen kände varandra. Hur långt kontakten utsträcktes är kanske i sammanhanget mindre intressant, snarare är det deras gemensamma hållning, omedvetet präglad av tidsandan och miljön som förenar. Under 1900-talets första två decennier genomgick konsten en explosiv utveckling och förändring, som är svår att finna motstycke till. Ett helt nytt bildalfabet präglades och ”ismerna” (stilarna) avlöste varandra intill utmattningens gräns. Vid 1910-talets slut var de nya landvinningarna i stort sett etablerade (i Paris) och ersattes av en lång bearbetningsfas som även gav utrymme för återblickar. Rekylen och eftertanken var knappast ett isolerat fenomen inom bildkonsten. Från att låta sig slukas av dogmatiska ordningar, valde många konstnärer att söka sig mot det stillösa, och det personliga. Gunnar Ekelöfs citat ovan kan tjäna som en förenande länk även till Giacomettis och Hjorths respektive konstnärskap. 

ALBERTO GIACOMETTI Lång kvinna I, 1958-1960 Fondation Alberto & Annette Giacometti, Paris Inv.FAAG 1994-0173 ©Alberto Giacometti/BUS 2006	ALBERTO GIACOMETTI Rita ca 1964-65 Fondation Alberto & Annette Giacometti, Paris Inv.FAAG 1994-0626 ©Alberto Giacometti/BUS 2006	ALBERTO GIACOMETTI Buren (1:a versionen) 1950 Fondation Alberto & Annette Giacometti, Paris Inv.FAAG 1994-0178 ©Alberto Giacometti/BUS 2006

Freuds teorier kring människan, tankarna om hennes begär och driftsstyrda liv samt uppfinningen av det undermedvetna, hör kanske till de idémässiga landvinningar under 1900-talet som satt djupast spår i konsten. Självbespeglingen är ett område som visserligen redan romantikerna vällustigt gav sig hän åt, och intresset har därefter följt i vågor. Men kanske kan man se detta inåtskådande som en gemensam nämnare för Hjorth och Giacometti, även om det tar sig radikalt skilda uttryck. Klart är att ingen av dem främst intresserar sig för avbildandet, eller bilden av människan ur ett utifrånperspektiv. I Bror Hjorths mer erotiskt laddade verk, skildras mindre objektet för åtrån snarare än uttrycket för lusten. Det är bilden av sin egen åtrå som Hjorth söker, och i sina bästa stunder gör han den åtrån till min. Om det är köttets förening, som metafor för möjligheterna att nå utöver sig själv, som i många fall sysselsätter honom, skulle man i fallet med Giacometti kunna tala om ett annat slag av mänskligt gränsöverskridande.

BROR HJORTH Kärleksscen 1,1937 Målad trärelief	BROR HJORTH, "Alberto Giacometti", Paris 1920-tal blyerts/pencil Bror Hjorths Hus, Uppsala

Jämför de båda konstnärernas 1920-tal där Hjorth i måleriet ägnar sig åt ett regellöst utforskande av sin värld, inte minst den känslomässiga, och där Giacometti i teckningarna prövar möjligheten att omfatta den mänskliga formen. De förenas i skulpturen av tidens smak för blandformer mellan klassicism och primitivism med kubistiska drag. Vilket stort kliv Giacometti sedan tar då han i fortsättningen konsekvent utmanar människans gränser i sina tröstlösa försök att överskrida sig själv - och den andre. Som om han försöker att förena kropp och själ, genom att utplåna det som åtskiljer människans inre och yttre värld. I porträttbysterna på utställningen ges en föreställning om Giacomettis fruktlösa kamp att ge själarnas möte eller samgående ett utseende, genom att undvika varje form som leder tanken till materiella gränser, som den innestängande huden och muskulaturens logiskt uppförda borg. Han till synes gräver sig in i kropparna och anletsdragen tills inga begränsande fysiologiska faktum kvarstår.

Om det stillösa och intresset för att gestalta vad det innebär att känna som människa är två gemensamma nämnare kan man slutligen peka på en tredje likhet. Båda konstnärerna ägnar sig åt såväl skulptur, måleri och teckning utan att man kan peka på att de i grunden skulle vara antingen målare eller skulptörer. När det gäller motiv och metod finns det naturligtvis också en sista uppenbar gemenskap. De tillhör en generation konstnärer med intresse för och tillgång till levande modell i sitt arbete. De arbetade inte med bilder av människan utan i direkt samspel med henne.

Stockholm 2006-09-25 © Susanna Slöör

Liljevalchs konsthall | Omkonsts startsida