"Exercis, Vaxholms fästning" 1919-20, olja på duk

De senaste dagarna har det talats om att pricka rätt tidsfönster för uppskjutningen av svenske astronauten Fuglesang ut i rymden. Själva ordet tidsfönster fascinerar, tänk om det gick att öppna ett tidsfönster som lät en att momentant röra sig fram och tillbaka i tiden.
      Eric Hallströms målning av Vaxholms kastell från 1919-1920 skulle i så fall kunna vara ett sådant tidsfönster inom konsten. I den målningen möts erfarenheter och upplevelser som målare haft från tusentalet och fram till idag på ett häpnadsväckande vis. Där går det att stämma träff såväl med Simone Martini som Sverker Broström (tänker på ”Kagga” från 1969). Kompositionen är underlig redan den. Det ska till någon som sluppit undan en akademiserande konstundervisning för att placera en sådan vådlig tyngd som kastellets murar representerar i nedre högra hörnet av bilden. Hur bär Hallström sig åt för att över huvud taget reda ut en så hopplöst "felbalanserad" bild?

Det är klart att den mörka klippan till vänster med dykande badare som lättjefullt plumsar ut i vattnet ger ett hjälpande stöd. Frågan är om inte sicksackmönstret som bildas från överkanten i bilden med luftballongen på väg att landa som drar åt vänster, över slupen med roddarnas taktfasta årtag åt höger, som i sin tur nästan är på kollisionskurs med den pigga tvåmastade seglaren från vänster, är den främsta lösningen. Den rörelsen drar uppmärksamheten ifrån exercisen på den grusade kastellplanen framför den gråmörka fästningens murar.
      Huvudsaker och bisaker är i Hallströms värld effektivt satta ur spel i sina mer ordinära betydelser. Istället låter han betraktarens öga ströva ryckvis över ytan och får blicken att stanna vid nya detaljer allteftersom tiden går. Helt plötsligt lösgör sig en eldgivare som avfyrar en kanon. Kulan flyger med sin brinnande krutsvans i sin evighetsrörelse på väg ut ur bilden. Sättet att teckna händelser påminner om barnets sätt att foga in nya spännande detaljer i teckningen till den hisnande historia som samtidigt under fantasins gång utspelar sig framför barnets inre öga.

"Torsgatan i snö", 1919, olja på duk. Foto: Mattias Enström

Tekniken återkommer i flera av Hallströms tidiga verk från naivisttiden i slutet av 1910-talet. I den magnifika ”Torsgatan i snö” från 1919 känns tillvägagångssättet igen. Här minns han barndomens vintrar med skridskoåkning och kälkturer. Målningen som sägs vara målad mitt i sommaren är troligen utförd inför den inre blickens skådespel, snarare än inför det verkliga motivet. Det ger Hallström en frihet att med hjälp av sitt betydelseperspektiv förstora och förminska minnesbilderna allt efter deras betydelse. Trots avståndet motiviskt i bilden lyckas han därför frammana doften, kylan och fukten från den kalla snön som kramas genom den sedan länge genomblöta vanten. Han framkallar ”närbilder” av sinnesupplevelser som normalt sätt inte borde synas. Känn vintervindens smekande av den rosiga kinden eller den varma svetten under armarna efter timslånga lekar, fylld av längtan till förbjuden is som endast de med åldern inne för långbyxor fått glädja sig åt.

För den skull bör man inte avfärda Hallströms måleri som idylliserande bagateller. Där finns en dov stämning, som man inte riktigt kan sätta fingret på, särskilt i Vaxholmsskildringen. Ett skruvat drag som på den aktuella utställningen på Bror Hjorths Hus även går igen i ”Barnsjukhuset”, där vägen fungerar som vattendelare mellan minnet och verkligheten.
      Genom Hallströms tidsfönster ser jag motsvarande tvetydigheter fast i betydligt mer uttalad form hos 2000-talets berättande målare som Jockum Nordström, Carl Hammoud eller Roger Andersson, för att nämna några exempel.

Stockholm 2006-12-13 © Susanna Slöör

Bror Hjorts Hus | Omkonsts startsida