Med tanke på hur Annika von Hausswolffs arbeten har förändrats under de senaste åren kan man se den innevarande utställningen på galleri Andréhn-Schiptjenko, konstnärens tredje på galleriet, som en exposé över karriärens olika vändningar. Samtidigt finns det en öppning framåt som kanske främst representeras av de tre väggskåp, som avlägset liknar de små skyltskåp som förut satt på väggen utanför till exempel en tobaks- eller kortvaruaffär, och i vilka det exponerades varor. Men i Annika von Hausswolffs skåp är draperierna fördragna.

Efter att ha arbetat med i huvudsak konstfotografi sedan början av nittiotalet har Annika von Hausswolff under de senaste åren också gjort utställningar med både objekt och rekvisita. På BAC i Visby 2005 presenterade hon en tredimensionell konstruktion som helt saknade fotografiska bilder. I en intervju med Johan Pousette på BAC:s hemsida berättar konstnären om hur installationen från början var tänkt som en modell av hur hennes fotografi fungerar men blev så småningom något delvis annat. Annika von Hausswolff kom att uppfatta installationen, ur ett psykoanalytiskt perspektiv, som en kropp, som är mammans kropp. Och det stora draperiet bakom en glasruta, som var en av de centrala delarna av utställningen, var i det sammanhanget moderns underkläder.

Det är som att de inglasade draperierna, som under de senaste åren vuxit till att bli Annika von Hausswolffs allra mest effektiva metafor för en oåtkomlig, sensuell och mystisk kvalitet, som verkar vara outtömlig som konstnärlig kraftkälla, i själva verket kastar ett förklarande ljus tillbaka på hela hennes produktion. Vad det handlar om är det som finns bakom glaset. Och kanske i ännu högre grad vad själva glaset i sig representerar. En gräns mellan rum, mellan klimat, mellan människor, och det som skiljer människan och hennes oförfalskade och djupt personliga känslor av tillhörighet från yttervärlden; det vill säga yta och ytlighet. 

Stockholm 2006-12-13 © Björn Larsson

© Annika von Hausswolff

© Annika von Hausswolff