Vid inspelningen av Hitchcocks film "Fåglarna" placerades skyddande glasskivor mellan skådespelarna och de anfallande fåglarna i de mer dramatiska scenerna. För att hålla djuren på plats sattes även en andra glasruta in bakom dem, så att en tunn luftspalt bildades där de kunde flyga runt, skenbart attackerande de vilt fäktande människorna på andra sidan glasen.

En liknande skiktad värld, uppdelad i tunna hinnor av händelser, återkommer i flera av Tommy Hildings målningar. Ibland består dessa hinnor av medvetet applicerat brus och distorsion, i form av svepande färgskikt, oförankrade i bildens tredimensionella värld. I andra fall bildas ett slags mellanrum i djupplanet, fyllt av betydelsebärande händelser. Den krossade glasrutan är ett exempel, liksom krackeleringarna, vilka i sammanhanget kan tjäna som tecken för tidens obevekligt nedbrytande verkan.
     De skyddande hinnorna mellan konstnären, betraktaren och naturen verkar både som distanserande filter och som sammanhållande fogmassa. De neutraliserar de trompe l'oeil- effekter Tommy Hilding återkommande använder sig av, samtidigt som de skapar en målerisk nivå som avskiljer sig från det realistiskt beskrivande. Men i de svepande färgmassorna kan man finna ytterligare viktig bildinformation. Som i "Röd zon" där den grovt målade himlen visar sig vara en lyrisk skildring av Hildings hemtraker, fast upp- och nedvänd.

Ännu en filmare dyker upp i mina tankar vid besöket på Tommy Hildings utställning, nämligen Krzysztof Kieslowski och hans färgtonade skildringar av ödsliga förortsmiljöer. Släktskapet är påtagligt; hos både Kieslowski och Hilding finns en djup faschination för den utanför-estetik som formats i storstädernas hårt slitna utkanter. Det fysiska förfallet hos husen ges metaforiska betydelser när det överförs på byggnadernas invånare. Det sällan beskrivna hos Tommy Hilding - människan - får där sin visuella form, men då som speglingar i de personifierade huskropparna.

Stockholm 2006-03-29 © Leif Mattsson

"Blinding" 2006 © Tommy Hilding

"Röd zon" 2005 © Tommy Hilding