Tensta Konsthall visar under förhösten sju verk av Carl Fredrik Hill (1849-1911), en av vårt lands största innovatörer inom bildkonsten. Samtidigt presenteras en sagobok med text av Olle Granath och illustrationer av Emma Åkerman.

Tensta Konsthall har tidigare knappast spelat någon framträdande roll som vårdare av den konstnärliga traditionen. Därför var det med blandade känslor och en viss nyfikenhet jag såg fram emot presentationen av Carl Fredrik Hill i den så kallade Leopardkuben. Anakronistiska möten inom konsten kan vara uppiggande och intressanta, om bara de involverade curatorerna har den yrkesmässiga kunskap som krävs och visar respekt för respektive utställares konstnärliga integritet.

Uppdraget att ställa ut Hill i denna konsthall, med dominanta leopardmönstrade väggar, borde ge vilken curator som helst kalla fötter. Går det överhuvudtaget att visa konst i dessa lokaler, när hallen mest påminner om en sönderdesignad interiör från teveprogrammet "Extreme Home Makeover"?
     I fallet med Hillutställningen måste följaktligen ett koncept till för att motivera varför man låter väggarnas ockrafärgade leopardmönster fullständigt ta död på Hills bildvärld. Konceptet läses "infantilisering": man ger ut en sagobok med Hillverk, med en text av Olle Granath och känsliga illustrationer av Emma Åkerman (ingen skugga faller över dem). Så låter man installationen med leopardväggarna och de märkliga "ögonlådorna" med naiv övertydlighet och nedtyngd design bli själva scenrummet för detta bisarra skådespel. Hallens konstguider fyller sedan på med att i beskäftig ton uppmana besökarna att först sätta sig ned, läsa boken, dricka lite mynta-te och komma i "stämmning för Hill". Någon större tilltro till besökarens egen bedömningsförmåga finns knappast.

Finns det ingen på Tensta Konsthall som självkritiskt kan ifrågasätta hallens utställningsmetoder? Leopardkuben är uppenbarligen ett misstag visuellt sett, som omöjliggör all seriös utställningsverksamhet. Och om konsthallens aktörer verkligen hyser ett starkt intresse för "...ett av de största namnen inom svensk konst och en föregångare inom det moderna bildspråket", som man uppger i pressmeddelandet, borde man kunnat skapa en intelligentare lösning. Den nuvarande presentationen ger snarare känslan av att man inte haft en aning om vem det är man ställer ut, utan endast kittlats av myten om det sinnessjuka geniet.

Stockholm 2006-08-21 © Leif Mattsson

"Grustaget", olja, 58x80 cm
Foto: Carl Henrik Tillberg

"Figurkomposition" kol och krita, 36x44 cm
Foto: Carl Henrik Tillberg

"Den förlorade sonens återkomst", blandteknik, 58x72 cm
Foto: Carl Henrik Tillberg