 |
© Niklas Karlsson
|
© Susanne Vollmer |
Det finns inget att invända mot den ovanstående tanken, men det kommer nog att ta ett antal år innan man helt hittar formen. På årets upplaga märks en kvardröjande osäkerhet hos deltagarna om hur mycket man skall ge avkall på sig själv till förmån för sammanhanget. Vid den första snabba genomgången ger utställningen ett lite tillbakadraget eller blygt intryck. Fullt förståeligt då Konstakademiens lokaler ställer allt högre krav på en god gestaltning, ju lägre deltagarantalet blir.
Man kan också se att genomslaget för nya medier och mer konceptinriktade verk är stort i den är årskullen. De senaste årens allmänt ökade intresse för måleri märks vare sig på Konstfack eller här. Att det intresset stärkts märks däremot på de föreberedande konstskolornas elevutställningar. Ett annat drag är att man tekniskt gör allt bättre presentationer. Silvertejpens förbannelse är förhoppningsvis bruten. Det hör säkert samman med tillgången till bättre utrustning, inte minst till platta skärmar för video/dvd som mer naturligt görs till en neutralare del i verket. Fokus riktas mot innehållet istället för utförandet. Christoffer Paues utnyttjar exempelvis detta då en skärm för rörlig bild smugits in bland sviten av målningar.
 |
© Christoffer Paues
|
© Niklas Mulari
|
I Galleri Väst fungerar den samverkande tanken bra. Deltagarnas bidrag är särpräglade samtidigt som de tillsammans tillför rummet en tydlig stämning, utan att ett verk inkräktar på något annat. Jonas Dahlströms projektion av flämtande värmeljus finner väl sin plats i mötet med Ida Selbings betydligt större eldfängda projektion ackompanjerad av svärtan i hennes rundabords-installation.
De aktivistiska projekten med i viss mån journalistiska eller dokumentära anspråk blir allt fler. Det märks på Konstfack och syns även här. Suget efter att dokumentera, kommentera och skapa sin omvärld växer sig allt starkare och hänger möjligen samman med ett nytt medieklimat. Individen kan med hjälp av nya medier skapa sig en tydlig röst, samtidigt som de vanliga medierna koncentrerar och i viss mån krymper sina ursprungliga ansvarsområden. Att konstnärerna vill bidra till att rita om den kartan är knappast märkligt utifrån dagens intresse för frågor som rör samhälle, politik (utanför den traditionella politikens fåror) och samtid. Emma Kihls "War Room 2006" där hon parallellt visar intervjuer med sex pensionerade svenska generaler är ett exempel. Ett annat är Anna Eineborgs projekt "Citizen Profiling" där hon skapat medborgarkontor med syfte att hjälpa den vanlige medborgaren i kampen mot ett hotande digitalt storebrorssamhälle.
 |
© Ida Selbing
|
© Jonas Dahlström |
Konstnären i rollen som "gatans" advokat eller grävande journalist är inte alldeles enkel att kommentera. Det känns tvingande att berömma den ädelmodiga avsikten eller behjärtansvärda frågan, även om genomförande och gestaltning har sina brister.
I Eineborgs och Kihls fall finns en underförstådd utgångspunkt, som tenderar att snarare bekräfta färdiga åsikter än att tillföra en ny eller annorlunda vinkel. Varken konstnären eller journalisten kan visserligen utmåla sig själv som en neutral frågeställare. Men i den senares fall finns dock en pressetisk tradition och ett sammanhang att luta sig mot, och som ger legitimitet. För konstnärens del är detta på sitt sätt jungfrulig mark, där rollen som hjälte lätt övergår till charlatanens om man inte passar sig.
Ska man försöka sammanfatta intrycken från konsthögskolornas avgångsutställningar är det att man nu, allt tydligare, ser en generation konstnärer med referenser till en konstvärld som inte daterar sig längre tillbaka än till mitten av 1990-talet. Den osäkerhet som alltid präglat de nyutexaminerade konstnärerna går självfallet igen även på Konstakademien. Till det kommer den numera inbyggda svårighet som alla nya möjligheter med det vidgade konstbegreppet ger. Att viljan att tilltala finns där obruten kan man däremot inte ta miste om.
Stockholm 2006-05-27 © Susanna Slöör
Konsthögskolan | Omkonsts startsida |
