Om man skulle söka ett samlande begrepp för Lars Kleens bildvärld är det tveklöst ordet "paradoxer" som först dyker upp: den massiva tyngdens lätthet, den kolossala huskroppens fragilitet eller vågens stelnade rörelse. Ständigt förskjuts de förväntade föreställningarna och polariteterna sätts att beskriva varandra, men med omvända förtecken: tungt blir fjäderlätt och opakt blir transparent.
     Det andra som slår en är kompromisslösheten, och till viss del också frånvändheten. Hans verk bjuder motstånd och står så att säga "med ryggen till".
     Man skulle också kunna påstå att Kleen arbetar med tiden - begripandets tid. Det omedelbara och initialt anslående i verken är bara ett första smakprov. Det verkligt intressanta tar vid först när konstruktionerna öppnar sig för den tålmodige betraktaren då deras pusselliknande mönster faller på plats. Plötsligt inser man till exempel att hela den tunga huskroppen i "Kaj" svävar någon centimeter över golvytan, och detta endast med hjälp av det långa rep som ensamt bär upp byggnaden.

Det är inte svårt att läsa Kleens arbeten som ett slags arkitektur och det finns också direkta likheter med den så kallade brutalismen, en arkitekturstil som uppstod under senare delen av 1900-talet. Dess signum var att alla konstruktionselement tydligt skulle redovisas och samtidigt utnyttjas som visuell estetik.
     Man skulle kunna påstå att Lars Kleens verk löper i ett slags parallellitet med denna stil, med tydlig spänning mellan estetik och funktion. Men det förhållningssätt som inom arkitekturen så småningom blev till ett exhibitionistiskt självändamål, har i Kleens tillämpning utvecklats och förfinats så till den grad att verkens essens inte längre går att skilja från själva konstruktionen. "Vad" och "hur" är symbiotiskt förenade.

Till utställningen finns också en katalog, en befriande ordlös sådan. Där hittar man inget manifest eller andra utsagor, endast ett antal skisser i vilka Kleen med rastlöst löpande pennföring skapat klusterliknande formationer och streckansamlingar. Till viss del ger denna katalog en nyckel till de stora skulpturala verken, men skisserna äger samtidigt en sådan självständig kraft, att katalogen mycket väl kan ses som helt frikopplad från utställningen.

Stockholm 2006-08-29 © Leif Mattsson

"Kaj", 2006 © Lars Kleen

"Gata" 2006 © Lars Kleen