The Prometheus Triptych, 1950, by Oskar Kokoschka (1886-1980) Credit: The Samuel Courtauld Trust, Courtauld Institute of Art Gallery, London

Titanen Prometheus’ dystra öde, som enligt grekisk mytologi skapade människan av lera och blev grymt straffad av Zeus för att ha försett henne med kunskap om elden, har varit ett tacksamt och återkommande ämne bland åtskilliga kulturskapare. Redan Aischylos behandlade ämnet i sina dramer, men även författare som Mary Shelley (”Frankenstein”), Goethe, Strindberg och Rydberg samt konstnärer som Rubens, Tizian och Michelangelo har inspirerats av myten. Just nu visas i London Oskar Kokoschkas monumentalverk ”Prometheus-triptyken”, för första gången på tio år offentligt (Courtauld Institute of Art Gallery, t.o.m. 17. sept.).

Kokoschka (1886-1980), en av den tysk-österrikiska expressionismens viktigaste företrädare, hade sedan 1938 varit bosatt i London i landsflykt undan nazisterna (enligt vilka han tillhörde den ”entartete” konstens frontalfigurer). Av den likaledes emigrerade österrikiske greven Antoine Seilern fick han där 1950 uppdraget att skapa en större takmålning för ingångshallen i dennes bostadshus, som även fungerade som mötesplats för konstnärer och konsthistoriker. Seilern, en känd konstmecenat och -samlare, inte minst av barockmålningar, hade redan tidigare förvärvat flera målningar av Kokoschka. Bland annat tilltalades han av dennes medvetna förhållningssätt till tidigare konstnärliga traditioner, speciellt barocken och 1700-talets konstnärer som exempelvis Tiepolo, vars moderna arvtagare Kokoschka ansåg sig vara.
     Barocken skymtade följaktligen i bakgrunden och skulle komma att sätta sin prägel på det mest storslagna och ambitiösa arbete som denne någonsin hade utfört. Med en bredd på sammanlagt mer än 8 meter och en höjd på nästan 2,5 meter påminner enbart målningens format, förutom själva placeringen under taket (!), om barockens tendens att upplösa tydliga gränser mellan måleri och arkitektur. Likaså kan dess böljande rörelser, spelet mellan ljus och skugga samt, inte minst, dess mångbottnade allegoriska innehåll sägas ha en tydlig barock framtoning.

The Apocalypse, tempera on canvas, 239 x 347 cm, Oskar Kokoschka

En triptyk består som regel av ett mittparti – dess corpus – som omges av två smalare flyglar. Så är även här fallet, men till skillnad från medeltida altarskåp har flyglarna tillsammans en större bredd än mittpartiet (i förhållandet 1,34:1), vilket ger triptyken en ännu tydligare horisontell utsträckning. Innehållsmässigt är själva kombinationen av antika motiv i flyglarna med bibliska motiv i dess corpus ovanlig. Betraktaren slås omedelbart av dramatiken i mittpartiet som visar en scen ur Apokalypsen från Uppenbarelseboken. Ovan från höger, till synes förebådade av ett explosivt bländande ljus, stormar de fyra apokalyptiska ryttarna hotfullt ner mot grupper av människor som befinner sig på en bergssluttning, omedvetna om den annalkande faran. På den vänstra flygeln ses jordgudinnan Demeter som med en beskyddande gest tycks omfamna en månskensupplyst värld och hindra den från att dras ner till underjorden, representerad i det högra hörnet av dödsguden Hades (besynnerligt nog försedd med Kokoschkas självporträtt). Hennes dotter Persefone, tidigare bortrövad av Hades, har befriat sig ur hans grepp och rusar mot modern, medan denne håller det avhuggna huvudet av Medusa i hennes ormhår. Slutligen, i den högra flygeln, visas den plågade Prometheus som på Zeus’ befallning kedjades fast på en klippa där en örn på dagen oavbrutet hackade i hans lever, vilken på natten återbildades – ett straff som enligt myten varade i 30 000 år. Den ödesdigra facklan har glidit ur hans händer, nere till höger syns en uggla, gudinnan Athenas och lärdomens kännetecken, med blanka, kanske förblindade ögon. Till vänster visas auktoritetssymboler som krona, kedjor, våg och fasces (en romersk och senare fascistisk maktsymbol).

Hades and Persephone, Oskar Kokoschka Tempera on canvas, 239 x 233 cm	Prometheus, Oskar Kokoschka Tempera on canvas, 239 x 233 cm

Hur skall nu detta mäktiga och svårgripbara verk i sin helhet uppfattas? Kokoschka, med andra världskrigets fasor i färskt minne, utförde arbetet under kalla kriget och i en djupt kulturpessimistisk stämning. Prometheus, som traditionellt ofta har framställts som heroisk frihetskämpe, som har räddat människan undan såväl okunskap som tyranni, skildras här snarare som straffad för hennes tvångsmässiga strävan att underkuva naturen med hjälp av intellektets och rationalitetens kylighet. Mittpartiets bergssluttning kan dessutom förstås som en metaforisk överblick över civilisationens utveckling, från ett idealt matriarkaliskt samhälle längst ner, ledande till bibliska figurer som Adam, Kain som slår ihjäl Abel och slutligen, som dess kulmen, det kristna korset överst. Sidoflyglarna uppvisar olika skildringar av destruktiva och regenererande krafter, som Kokoschka associerade med manliga och kvinnliga principer. Målningen skall ses som ett varningstecken inför det rationella, tekniska och kanske patriarkaliska tänkandets ökande inflytande och faror. Inom konsten ansåg Kokoschka även att den framväxande minimalismen, med dess abstrakta och kyliga formspråk, utgör en aspekt av denna tilltagande rationalisering, medan barockens betoning av känslans (och medkänslans) roll skulle kunna fungera som motverkande faktor.

Kokoschka är en av modernismens största företrädare – icke desto mindre är "Prometheus-triptyken" förvånansvärt okänd och sällan omnämnd i konsthistoriska översiktsböcker. Detta beror delvis på att den endast två gånger har visats offentligt före Seilerns död 1978, nämligen 1952 på Biennalen i Venedig resp. 1962 på Tate Gallery i London. Även därefter har den endast sporadiskt ställts ut, delvis på grund av att formatet kräver stort utställningsutrymme. Detta är givetvis beklagligt - verket kan tveklöst sägas vara ett av Kokoschkas största arbeten, inte bara formatmässigt. Som ett viktigt konstnärligt dokument från efterkrigstiden borde det ha rönt avsevärt större uppmärksamhet. När det nu visas igen, så är det ett tillfälle som den konstintresserade Londonbesökaren inte får missa! Triptyken, med dess dynamiska, känsloladdade, ja våldsamma penselföring, komposition och figurframställning, med dess oerhört nyanserade och rika färgskala, och med dess intrikata och mångtydiga innehåll är en sammantaget storslagen konstnärlig pralin för såväl öga som hjärna och hjärta.

Stockholm 2006-08-21 © Michael Ranta, filosofie doktor i konstvetenskap

Courtauld Institute of Art Gallery | Omkonsts startsida