www.omkonst.com:
Konstens systematiska fattigdom
Konstfacks vårutställning, Konstfack, Telefonplan, 16/5 – 28/5 2006
Text: Susanna Slöör

I entrén möter samtliga examenselever talande och gestikulerande från TV-skärmar, som hungriga fågelungar sugna på uppmärksamhet: Tag en hörlur och träd in i min värld.
Genomgående märks en stark vilja att kommunicera och kommentera företeelser i omvärlden.

"FÖR TRO - En installation med 843 byggklossar" © Alejandra Lundén

Samma morgon som besöket på vårutställningen hör jag ett inslag i "Vår grundande mening" i radions P1 om TV-bolagens bekymmer att hålla kvar den unga publiken. Brist på tid och förändrade medievanor gör det önskvärt att förkorta programmen och att satsa på snabba sammanfattningar, löd en synpunkt från en av de intervjuade programanalytikerna. Den kommersiella medievärlden plågas och förändras under trycket av fler medier, programformat och den växande mängden information; samtidigt tappar man greppet om hur man finner sin publik. Den utvecklingen har knappast uppmärksammats inom konsten trots många utövares och intressenters brinnande intresse för att tolka och förmedla händelser i omvärlden på ett sätt som gränsar till journalistiken, underhållning eller den dokumentära medietraditionen. Även om viljan att nå ut och kommunicera finns där, tydligt och ambitiöst, verkar det som diskussionen kring hur detta sker inte nämnvärt intresserar.

Fördelningen av utställningsutrymmen har i år fallit väl ut för konsteleverna. De delar entréhallen med inredare och möbelarkitekter. Presentationerna är överlag genomarbetade och texterna som ackompanjerar verken är i flera fall enkla, effektiva och välskrivna.
      Att konstundervisningen på Konstfack länge rört sig i en mer idébaserad riktning och att man är måttligt intresserad av visuell framställning har stått klart ganska länge. Det gör det också tämligen meningslöst att bedöma elevarbetena utifrån den senare aspekten. Däremot blir det betydligt viktigare att diskutera på vilket sätt idéerna kommuniceras, enskilt och i grupp. Ett av samtidskonstens särmärken är att den i jämförelse med annan mediekonsumtion kan tillåta sig att ta tid i anspråk av publiken; det är samtidigt dess akilleshäl. Det blir extra tydligt på stora samlingsutställningar och inte minst på naturligt spretande examensutställningar.

© Ludvig Löfgren

© Karin Ehrnberger

Flera av elevverken kräver så pass mycket tid av besökaren att det blir nödvändigt att välja redan innan man hunnit skaffa sig en rättvis överblick inom en rimlig tidsram för besöket. Istället för att samverka parasiterar konstelevernas verk på ett olyckligt sätt på varandra.
      Ett av undantagen är Alejandra Lundéns verk "För tro – en installation med 843 byggklossar". Helt garanterat är den alla medbesökande barns favorit. På den symboliskt runda mattan, byggdes och raserades "världsbilder" med aldrig sinande lust under mitt besök. Lundéns konceptuella bakgrund till verket är betydligt allvarligare: hur väl man än försöker informera sig om världens alla konflikthärdar garanterar inte den växande informationsmängden att förståelsen ökar. Kopplingen till den visuella formen är inte direkt glasklar, men idén är intressant att formmässigt vidareutveckla.

Vill man söka exempel på hur idé och visuell form samverkar på ett sätt som fungerar utmärkt på en vårutställning kan man gå till avdelningen för industridesign, där Karin Ehrnberger tagit fasta på genusdiskussionerna och låtit borrmaskinen låna utseendet från matlagningens mixerstav och vice versa. Fördomar kring könsroller friläggs handfast och effektivt.
      Ett annat gott exempel ges av Ludvig Löfgren inom avdelningen för keramik och glas som mycket personligt tolkat de senaste årens modeidéer kring subjekt och identitet. Under ett års tid har han arbetat med att omforma sin egen kropp genom mat och träning. Fyra avgjutningar i gips har gjorts under tiden för att följa processen. Den visuella framställningen, med sitt extremt tidsförkortande perspektiv, är både tydlig och suggestiv.

Erik Krikortz mötesplats för debatten kring konst som yrke

På Konstfack kan man ana ett alltmer akut problem för framtidens konstnärer. Den visuella kompetensen finns att söka på andra håll, och konstnärerna som idémässiga underleverantörer lär få konkurrens från teoretiskt orienterade curatorer högre upp i karriärträdet. Av minst lika stor vikt är frågan om konstnärernas ekonomiska yrkesvillkor. Över 80 nya konstnärer examineras årligen från svenska konsthögskolor, för en osäker framtid på en redan överetablerad marknad med förnedrande försörjningsvillkor. Erik Krikortz har med sitt examensverk och uppropet om "Konstens systematiska fattigdom" skapat en mötesplats för den diskussionen - på utställningen och på nätet. Se www.konstsomyrke.blogspot.com

Det är påfallande hur väl rustad man är inom Konstfack för att skapa förutsättningar för en intressant samtidskonst, när man väger in de möjligheter som samtliga avdelningar kan bidra med. Frågan är vad man även utifrån den helheten kan göra för att stärka de blivande konstelevernas position försörjningsmässigt och gentemot konstens konkurrerande aktörer?

Stockholm 2006-05-21 © Susanna Slöör

Konstfackskolan | Omkonsts startsida


KOMMENTERA ARTIKELN
Namn (frivilligt):
E-post (om svar önskas):
Här kan du lämna synpunkter på artikeln
till redaktionen:

      
skriv ut denna text