 |
"Untitled VI" 1991
Färgfotografi typ C, 38,3x38,3
© Annica Karlsson Rixon
Tillhör Moderna Museet |
"Tjejer och negrer är snygga" (ur Subjektets politiska maskineri), 2002 Silkscreen på papper (affisch), 70x100 © Lisa Jonasson |
Ambitionen är att visa utvecklingen av feminismen inom konsten, dess strategier och effekter, från 1970-talet till idag. Efter att ha sett utställningen och läst den omfattande katalogen är jag inte säker på att jag blivit så mycket klokare över vad titeln "konstfeminism" egentligen står för.
Min sammanfattning av infallsvinklarna kan låta så här: Historiskt sett handlar det om konst av kvinnor och deras status som konstnärer i historieböckerna. Utvecklingen inom genusforskningen har lett fram till frågan om det är möjligt att ha en objektiv grund för värdering och historieskrivning. Hittills har normen uppställts ur männens perspektiv, men i dag är man åtminstone i teorin benägen att betrakta männen som ett särintresse bland andra. För kvinnliga konstnärer har kvinno- och genusforskningen öppnat dörrar till konstvärlden och inte minst bidragit till, eller gått hand i hand med, utvidgningen av konstens domäner. Det är inom nya medier och uttryck som kvinnorna på allvar flyttat fram sina positioner under de senaste tjugo åren.
Förtjänsten med den sevärda utställningen är samtidigt dess största problem. Detta är en inventering av konst gjord av kvinnor intresserade av ett kvinnoperspektiv, men även konst både av kvinnor och män med fokus på "könsmakts"-frågor. Den rika sammanställningen ger en välbehövlig dokumentation för konstvetenskapen, men utställningen förlorar däremot i tydlighet gentemot en bredare konstpublik. Intrycket förstärks av katalogtexternas esoteriskt bekräftande karaktär. Visuellt ordnas verken dessutom lite för ofta som uppräkningar inom sorterade kategorier än som självständiga utsagor. Varför hänger man exempelvis samman Lena Cronqvists "Madonna" från 1969 med Anna Sjödahls "Vår i Hallonbergen" från 1972, två var för sig starka målningar som tillsammans tar udden av varandra?
 |
"Bli röd, baby!", 1970
Olja på duk, 115x173
© Birgit Ståhl-Nyberg |
"Dyka i marsipan", 1979 Nylonväv, frigolitkulor, textilfärg, akrylvadd, ca 120x110x110
© Annika Liljedahl |
Andra frågor är om det här slaget av manifestationer verkligen behövs, och om de inte permanentar snarare än bryter marginaliseringen av kvinnor inom konsten?
Jag tror att de behövs som fortsatta påminnelser och som viktiga ingångar för nya generationer av konstnärer och konstpublik. Den kulturmässiga marginaliseringen av kvinnor och andra grupper utanför makten eller normen är mycket svår att komma åt inom alla områden. Jag skulle vilja påstå att de nyligen erövrade positionerna inom konsten till en del är kosmetiska. Man väjer exempelvis undan tämligen lättvindigt för ett problem: Varför accepterar man att traditionella konstnärliga uttryck som måleri och skulptur reserveras för en manlig kultur och en manlig blick? Det blir ju det indirekta resultatet av att man sätter det nya i motsatsställning till traditionen, och i anslutning till den tolkar normen som ensidigt manlig. Jag har svårt att fördra sveket mot kvinnliga målare (och betraktare), som blir konsekvensen av att avfärda tron på ett mer allmängiltigt och empatiskt gränsöverskridande subjekt (mellan kön, ålder, åsikt, ursprung, etc.) - i konsten och livet.
Stockholm 2006-06-28 © Susanna Slöör
Liljevalchs konsthall | Omkonsts startsida |
