Om vi ser färgtonens förhållande till valören som en allegori över två kombattanters evighetslånga hat-kärleksförhållande, så blir det uppenbart att det i Viktor Kopps målningar pågår ett amoröst krigstillstånd utan slut. Men där finns fler iögonfallande polariteter inom den berättande figurationen; Kopp låter serieteckningens och reklamens smaskiga glansdagereffekter möta den abstrakta expressionismens färgkaskader, samtidigt som konstruktivismens strikta projektionsritningsregler får frontalkrocka med uppsluppen graffitikitsch. Berättarnivån pendlar ständigt mellan det fnissigt barnsliga, ofta med erotiska undertoner, till det högstämt förfinade.
Det är befriande att valsa med när Viktor Kopp bjuder upp till dans, även om just valsen ibland tycks gå i fyrtakt. Han är ofta både våldsam och hädisk men stundtals också ömsint och lågmäld. Och det är uppenbart att han kan sin målarhistoria, och det inte bara från en teoretisk utgångspunkt.
Jag kan inte låta bli att förvånas över hur ledigt han växlar spår mellan beskrivningen av de retrosentimentala leksakerna till de formfulländade rumsbeskrivningarna, i kavaljersperspektiv*. Över huvud taget händer mycket genom bildernas perspektiviska beskrivningar. Barnets värdeperspektiv används flitigt, liksom projektionsritning och gyllene snittet. Men dessa kontrasterande beskrivningsmodeller leder inte till någon splittring i Kopps fall, vilket man kanske kunde förvänta sig. Tvärtom känns kasten motiverade i berättarflödet som av en sagans inre tvingande logik.
När sedan Viktor Kopp visar en så smittande kärlek till själva färgen som medium, så har han väckt mitt intresse.
Stockholm 2006-03-13 © Leif Mattsson
* Kavaljersperspektiv: Landskapet ritas från en tänkt höjd med cirka 45 graders vinkel och motivet breder ut sig med parallella linjer mot horisonten, till skillnad mot centralperspektivets konvergerande linjer mot en central punkt. |
|
"Förlorad", olja på duk, 198x140 cm, 2006 © Viktor Kopp
 
"Blommor" (vä) 96x68 cm
"Det tomma rummet" (hö) 170x120 cm © Viktor Kopp
|
