Den offentliga glömskan har hårt drabbat flertalet svenska modernister. Särskilt effektivt har utsuddandet av det kvinnliga inslaget varit, med endast ett fåtal exempel på konstnärskap som ansetts lika intressanta som de manliga kollegernas.

Agda Holst "Självporträtt", 1925	Maj Bring "Snälltåget söderut", 1923

Norrköpings Konstmuseum och Mjellby Konstmuseum, där utställningen tidigare visats, vill uppenbarligen råda bot mot den "glömska" som snedvridit vår uppfattning om modernismens frammarch i Sverige. De kvinnliga konstnärernas betydelse har ofta tonats ned, sånär som på några få undantag. På utställningen "De berömda och de glömda" finner man som titeln antyder exempel både på dem som fått sin rättmätiga uppmärksamhet, och dem som helt hamnat utanför vår offentliga konstkanon.
      Siri Derkert, Vera Nilsson och Sigrid Hjertén får här stå som exempel för de mer uppburna, även om den sistnämnda fick vänta länge på konstlivets acceptans. Bland dem som mer eller mindre hamnat i skymundan finner vi här Agda Holst, Tora Vega Holmström, Maj Bring, Elli Hemberg, Greta Knutson-Tzara, Ninnan Santesson och Nell Walden, för att nämna några.

Siri Derkert "Danskt landskap", 1918-20	Vera Nilsson "Det första steget", 1923

Men visst finns det även andra förklaringar än de rent genusrelaterade till flertalet kvinnliga konstnärers försvinnande från scenen. Vissa verk på utställningen är varken bättre eller sämre än de samtidiga manliga kollegernas - konstnärer som logiskt nog också är bortglömda.
      Den återkommande och svårbemästrade frågan om kvalité dyker upp, hur nu denna kvalitetsbedömning skall utföras. För det är naturligtvis inte så enkelt som att alla konstnärinnor skapade intressanta verk under modernismen.

Det är följaktligen inte särskilt förvånande att det avgörande för den höga konstnärliga nivån på denna utställning är de konstnärskap som redan sedan tidigare innehar en stark position i den svenska konsthistorien.
      Vera Nilsson och Siri Derkert står exempelvis för utställningens mer fördjupade beskrivningar av medmänniskorna. Där ges inget utrymme åt sentimentalitet eller heroisering, vilket annars var ett ganska vanligt inslag i den tidiga modernismen. Istället visas här människoskildringar som överträffar flertalet manliga nittonhundratalskonstnärers. Vera Nilssons porträtt av en sotsvart snickarmästare är ett sådant exempel, liksom "Det första steget". Även Siri Derkerts "Barn kring bord" är lysande i sin sannskyldiga beskrivning av barndomen i allmänhet, och barnet i synnerhet. Både Nilssons och Derkerts barnskildringar saknar helt den insmickrande ton som så ofta förknippas med just barn på bild.

Även Agda Holst bidrar till utställningens höga konstnärliga nivå, men här är det utifrån en mer saklig ståndpunkt. "Nysakligheten" kallades den relativt lågmälda och sanningsökande inriktning som hon var en del av.
      En något mer koloristiskt intresserad konstnärinna var Maj Bring, här representerad med bland annat "Snälltåget söderut". Verk av henne liksom av Tyra Lundgren, Elli Hemberg, och Ninnan Santesson bekräftar, var och en på sitt sätt, de kvinnliga modernisternas självklara plats i svensk konsthistoria.

Stockholm 2006-10-26 © Leif Mattsson

Norrköpings Konstmuseum | Omkonsts startsida