Få konstverk jag känner till lyckas göra så mycket av avståndet mellan förebild och avbildning som Los Angeles-konstnären Charles Rays ”Painted Sculpture” (1997). Skulpturen är en minutiöst utförd kopia i glasfiber av en kraschad bil som Charles Ray hittade på ett skrotupplag. Ett bilvrak signalerar olycka, död och svarta tidningsrubriker, men i Charles Rays skulptur finns inte mycket av detta. Målad i en neutralt grå färg påminner den mest om någon slags demonstrationsmodell. Samtidigt kan ingen undgå att se vad det egentligen är, och förvånas över vad det inte är.
      Det är någonting med det där svalget, vakuumet mellan bilden och det avbildade som aldrig slutar att fascinera, och med tiden har problematiseringen av just detta svalgs natur och tillförlitlighet blivit en av bildkonstens käraste frågor och absoluta specialiteter (samtidigt som till exempel spelfilmen mer och mer vill dölja att representation finns över huvud taget, eftersom den strävar efter största möjliga förståelse). Frågeställningen blir åter aktuell genom utställningen L.A. Trash and Treasure på Galleri Milliken.

I den arbetskrävande processen med att konstruera ”Painted Sculpture” hade Charles Ray hjälp av flera av sina elever på UCLA, och några av dem medverkar på den här utställningen. Mycket har hänt på tio år, men det går inte att ta miste på den särskilda infallsvinkel som är ett arv efter Charles Ray, men också efter konstnärer som Llyn Foulkes, Raymond Pettibon, Jim Shaw och Vija Celmins och Paul McCarthy (vilka samtliga medverkade på utställningen Sunshine and Noir på Louisiana 1997). Skulpturtraditionen är stark, ofta finns en avspänt humoristisk koppling mellan verket och dess titel, och kanske är det så att konstnärer från LA problematiserar representationens överdrifter på ett mer direkt och skoningslöst sätt än många andra; just därför att de verkar i en stad där spelfilmen är kung.

Stockholm 2006-10-26 © Björn Larsson

© Liz Craft

© Aaron Curry (vä)

© John Williams