Pythagoréerna hyllade talen som gudomar. Platon fördrog tillvaron som svaga ekon av den sköna underliggande matematikens ordning. Idén om det regelbundna, naturlagen, vilande på evigt fasta mönster, födde senare drömmar om att människan fullständigt skulle kunna behärska sin omgivande verklighet. Någonstans på vägen hakade den tanken eller idén upp sig.
      Kanske kan man i Sonja Larssons måleri spåra när så skedde och få en aning om hur den enkla ordningen och symmetrin genom små variationer så småningom övergår i kaos. Eller så får man möjligheten att se hur liv och mening föds ur en enkel regel som trots sin ”fattigdom” hyser förbluffande många alternativ.

Grunden är punkter i ett rutmönster. Dessa kan förbindas genom olika bågformer som sedan fogas samman till en nästan cirkulär form. Beroende av om bågen förbinds upprättstående eller liggande skapas två olika storlekar på ellipserna, där den mindre sedan alltid omsluts av en större.Detta är i stort sett den formskapande regel som Sonja Larsson härlett ur rutsystemet och sedan använder. Variationsmöjligheterna och de stigar som de olika bågformerna plöjer fram på duken verkar närmast matematiskt oöverskådliga, även om Sonja Larsson menar att den maximala koncentrationen av bågar aldrig kan bli tätare än som i hennes mest plottriga ytor i målningarna.

Tekniken är häpnadsväckande mödosam, där varje strimma färg fogats på plats med hjälp av maskning eller en schablon i lager på lager, med en veckas torktid mellan varje målerisk händelse. Processen kräver att flera verk är under arbete samtidigt. Jag misstänker att det långsamma förloppet föder en kreativ glömska som gör varje nytt möte med duken till en återfödelse. Kanske är det så även världen är konstruerad, genom att bågformen, den minsta beståndsdelen, aldrig minns sin tidigare väg och ständigt överraskande formas av ett nytt förflutet.

Stockholm 2006-11-15 © Susanna Slöör

© Sonja Larsson

© Sonja Larsson