Till och med den första oktober visas en utställning på Nationalmuseum med Bruno Liljefors målningar och teckningar. Utställningens tema är Jakt och Kamp. Samtidigt publiceras en ny bok om konstnären - skriven av Allan Ellenius – som ges ut i museets serie: de stora mästarna.

Bruno Liljefors, Stövare och räv, 1885 Olja på duk, 148 x 119 cm Fotograf: Nationalmuseum	Bruno Liljefors, Räv och skator 46 x 30,8 cm Fotograf: Nationalmuseum

Som barn såg Bruno Liljefors en gång några döda orrungar i sin fars krutaffär och fascinerades av de annorlunda och liksom uråldriga färgställningarna i fjäderdräkten. Naturupplevelserna i ungdomsåren och intresset för jakt blev avgörande för motivval och arbetssätt. Som elev på konstakademien skulle Liljefors senare bli en av dem som opponerade sig mot den manierade klassicism som förespråkades av akademiens direktör Georg von Rosen. Likt många samtida påverkades Bruno Liljefors av Charles Darwins evolutionslära "om arternas uppkomst" och under 1880-talet var det naturalismen som skulle komma att prägla hans konstsyn.

Genom nittonhundratalets konsthistoria har 1880 – talets opponenter alltid betraktats som plogbillar för en frambrytande, modernare bildkonst med större förutsättningar att beskriva människors villkor. I kraft av sina måleriska färdigheter och urnordiska motivval är Bruno Liljefors antagligen än i dag en av de stora stilbildarna inom svensk bildkonst. Kanske mer än någon annan har han gjort den svenska naturen till sin alldeles egna spelplan – och hjälpt till att upphöja dess innevånare: haren, räven, tallen och gärdesgården till signifikanser för en mystisk legend om ursprung och enskildhet; en naturritual för den som vill kalla sig svensk.
      När duvhöken slår en ekorre i en Liljeforsmålning är händelsen en bild av existensens bråddjup. När räven eller haren springer över skaren så föreställer målningen inte en naturscen i största allmänhet utan är en darwinistisk utsaga; du som betraktar det springande djuret pekar samtidigt på det med hagelgevärets pipa – det ligger i bildens komposition. På så vis är det nästan alltid näringskedjan och dess hierarkiska system som är den dramatiserande motorn i Bruno Liljefors konst. Och betraktaren hamnar i rollen som det högst rankade rovdjuret – vare sig han eller hon vill det eller inte.

Bruno Liljefors, Skiss till Vinterhare, akvarell, 25 x 17,7 cm, Fotograf: Nationalmuseum

I dagens samhälle, präglat av postmodernismens relativiserande inverkan på frågor om estetik, moral och tro, och genomsyrat av komplicerade diskussioner om religiös extremism och alternativa evolutionsläror, kan Bruno Liljefors illustrationer av existensens villkor uppfattas som idylliskt okomplicerade. I samtidskonsten finns många naturskildringar som direkt tar sitt avstamp ur bilder som "Räv och skator" – men i modernismen och eftermodernismen är räven ofta ironisk och haren sitter i ditt knä och får konsten förklarad för sig.
      Det är någonting med den programmistiska naturalismens karaktär som gör att den ofta inte fungerar som uttolkare av dagens informationssamhälle. De bästa Liljeforsmålningarna idag är målningar som "Uven djupt inne i skogen" och bilderna av den ensamma kråkan på gärdesgården – porträtt av en självmedveten integritet, studier i jägarens enskildhet och kontemplation; och en berättelse om naturens kretslopp och alltings förgängelse.

Som komplement till utställningen, och som introduktion till Bruno Liljefors konstnärskap fungerar Allan Ellenius bok mycket bra; till exempel skriver han utförligt och intressant om gärdesgårdens och hägnets funktion som kompositionselement och bärare av symboliska värden.

Stockholm 2006-06-17 © Björn Larsson

Nationalmuseum | Omkonsts startsida