Kanske att collageskulpturen "Pojken och Apan" är öppningen till Katarina Lönnbys sagovärldar. Hennes figurer i teckningar och skulpturer verkar ha det gemensamt att de inte riktigt omfattar sina egna krafter och den inverkan de möjligen har på omgivningen. Det lilla dockpojkhuvudet har fått en lykta till kropp. Glaskupan har försetts med en avlång skärm, vinklad som en kraftfull erektion ut från "kroppen". Längst ut tittar ett litet aphuvud fram med ett milt men gäckande leende. Pojken med sin bekymrat betvingande blick höjer ett magiskt spö över apan i sin katapultliknande behållare. Skildrar det ett första medvetet möte med inombords krafter man både vill och inte vill hantera?
    De kattliknande figurerna i teckningarna intresserar, attraherar och stöter bort varandra på ett sätt som påminner om första förälskelsernas otaliga prövningar. De leker med gester som möjligen oavsiktligt blir koketterande.

Katarina Lönnby visar i teckningarna tydligare än tidigare en vilja till uppbrott från de mer barnboksliknande världarna, men ändå med den nyfikna första iakttagelsen i behåll. Figurerna är på väg in i nya berättelser, vilkas möjligheter de intresserat prövar. Den struliga svärtan hos dem påminner om tonåringens mjuka kind försedd med piercingnål. Riktigt farliga blir de aldrig på ett Karin Wikströmskt vis, men egensinniga och villiga att släppa de kalvbensvingliga krafterna lösa. Lönnby balanserar den lite bitska gulligheten med en undergrävande humor. Det skapar en välbehövlig undflyende rest som man fortsatt sökande sträcker sig efter. Precisionen i kombination med det okuvliga flödet i hennes tecknande gör Lönnby till en intressant berättare.

"Pojken och Apan" © Katarina Lönnby

Utan titel © Katarina Lönnby