En kärlekstörst omöjlig att släcka, därför att den väcks först på avstånd från källan. På nära håll presenteras ett objekt som består av oregelbundna metallbitar som spänts upp med vajrar. Inom ramen för gallerirummets utbredning är det knappt att man urskiljer det kyssande par som så tydligt visar sig när objektet skalas ned i reproduktion. Fenomenet är välbekant: jämför med rasterbilder som med sitt gytter först på håll avslöjar sitt innehåll. Eva Marklunds utställning innehåller sammanlagt fyra verk som alla trots sin distanserade ton, innehåller ett famlande sökande efter kontakt. I den hårt strängade kyssen verkställs någon form av närhet, men passionen undermineras delvis av spänningen som vajrarna åstadkommer – som drar isär för att kunna upprätthålla.

I nästa verk har ett foto av en hand som smeker en yta, kanske en ryggtavla, strimlats och monterats på lameller likt en persienn. Handlingen känns vag och snitten mellan lamellerna skapar ett brus som inte låter den kontaktsökande handen riktigt nå sitt mål och fullfölja smekningen.
     Det tredje verket består av en vattenfylld cylinder där Marklund låter en 3D-scannad modell av sitt eget huvud flyta runt som en boj med ett hjärta som sänke. Associationen går till dagdrömmen som på drömmars vis aldrig erbjuder en verklig motpart hur närvarande den än känns.
     Det sista verket består av en inverterad bild av ett öga, där pupillen lyser mot iris flodmynning av finmaskiga ådernät som en sol – värmande men på avstånd. Själens spegel i omvänt ljus avslöjar grymt att tanken och samförståndet inte kan sökas i den.
     Tekniknivån i verken fungerar hyggligt som dämpande motvikt till Marklunds romantiska tema, som i vissa fall gränsar till det sentimentala. Installationen sluter sig tyst kring sin inneboende längtan.

"Boj" 25x200 cm © Eva Marklund
Foto: Per-Erik Adamsson

"Persienn" 200x250 cm © Eva Marklund
Foto: Per-Erik Adamsson