Berättarlusten går inte att ta miste på: figurer, djur, blommor, prickar, rutor i en salig blandning fyller de större målningarna. Saligt glädjefylld verkar även användningen av färgkartans samtliga kulörer, inklusive fluorescerande pigment, vara. Här finns primitiva eller naiva drag som känns välbekanta, samtidigt som Martinez med sin New York-bakgrund kan kliva över tabugränser som en svensk konstnär med karriärambitioner kanske skulle tveka inför. Vore det inte för "attityden" som inte minst titlarna på verken utstrålar skulle man nästan tro att man hamnat i ett sammanhang där det är legio att visa nöjsamma bilder av tanter, med katten i knäet. Det känns på sitt sätt rätt uppfriskande.

I teckningarna visar Martinez en känslighet som i längden övertygar mer än vad målningarnas färgkaskader gör. De lite skruvade collageaktiga inslagen och den närsynt sökande linjeföringen för tankarna till Jockum Nordström, men bör nog snarare ses som en mer allmän tendens i dagens bildkonst, även internationellt. Man skulle kunna säga att den medvetna tafattheten och det utstuderade tilltalet, hos Martinez, finns där för att markera tillhörighet, något som känns igen hos många yngre konstnärskap (och deras välgörare). Blandningen av klotter, gatukonst, barnboksillustrationer, serier samt lånen från ramboden och hötorgskonsten förutsätter att sammanhanget är helt rätt och inte kan missförstås, att platsen där verken visas är tydligt sanktionerad. Positioneringen blir helt enkelt viktigare än konstverket, som med sin mix av nivåer mer fungerar som en inträdesbiljett till en "community", med kända etikettskrav för de invigda.

"The Great Stare Down ", akryl på trä © Eddie Martinez

"On The Catwalk ", blyerts, tusch, collage © Eddie Martinez