Med Modernautställningen 2006 vill Moderna Museet introducera ett forum för att ta pulsen på samtidskonsten i Sverige och göra den tillgänglig för en större publik. De senaste fem årens utställningar i Sverige och med svenskt deltagande i utlandet har kartlagts. Utifrån den granskningen har 49 konstnärer vaskats fram.

"Relationen mellan fiktiva och fysiska objekt", 2006 © Matti Kallioinen	"Catch and Release", 2003 © Per Enoksson

Vem kan verka utanför sin samtid och hur kan man medan den pågår dra slutsatser om vem som är mest med sin samtid? Själva begreppet samtidskonst kommer säkerligen, så länge det används, att vålla huvudbry. De ansvariga för Modernautställningen friskriver sig klokt nog från att de konstnärer som visas skulle representera den bästa eller ge den mest rättvisa bilden av den svenska samtidskonsten. Problemet är att man genom Moderna Museets position blir dikterande, inte minst genom det historietecknande bidrag som katalog och sammanhang per automatik ger. Mot den bakgrunden saknas många självklara namn. Urvalet och balansen mellan de olika uttrycken känns även något daterad och motsvarar mer bilden av konstscenen för säg fem år sedan. De senaste årens förnyade intresse för det figurativa måleriet till exempel har inte många representanter. Per Enoksson tillhör ett av undantagen.

"De besvikna och förorättade", 1994- © Magnus Bärtås	Utan titel, 2004 © Johan Thurfjell

Frågan är om formatet, den här gången, rent utställningstekniskt förmår att sänka tröskeln och göra samtidskonsten mer publiktillvänd. Den förhållandevis höga andelen av video och film ställer inte minst krav på besökarna att avsätta ordentligt med tid för att göra verken rättvisa. Bland de intressantare inslagen hör Matti Kollioinens videoinstallation. Han har byggt upp ett siluettlandskap med öppningar mot tre existenser, vars videoprojicerade ögon och munnar talar mässande till oss likt gregorianska munkar. Här får rummet samspela med innehåll och teknik på ett sätt som känns både överrumplande och övertygande i sitt tilltal. Verket kan tas in med behållning vid såväl ett mer flyktigt påseende, som under en längre stunds begrundan. Den inneboende valfriheten blir en tillgång på en utställning med ambitioner att nå den större publiken.

"Mantric Mutation", 2004-2006 © Gunilla Klingberg	"Denn es ist shön zu leben" [sic] 2005 © Nathalie Djurberg

En som förstår att använda sitt medium är Nathalie Djurberg med sin leranimerade film "Denn es ist shön zu leben" [sic] som förmedlar en absurdistisk stämning som inledningsvis för tankarna till Kafka. Humöret stiger även inför Johan Thurfjells kärlekssorgsna budskap i hans tvådimensionella verk som lånat dragen från namnpresentatören med utbytbara bokstäver i flerfamiljshusens entréer.
    Förhållandet mellan jaget, den privata och personliga upplevelsen, och omvärlden lanseras som gemensam nämnare för utställningen. Intressant att begreppet personligt är så laddat för kuratorerna, Magdalena Malm och John Peter Nilsson, att de är tvungna att hävda att detta inte ska tolkas som Ulf Linde och Konstnärsbolaget gjorde på 1970-talet, en tragikomisk retroretorik från 1987. Hur vore det att gå till källan och läsa på?

"Var det allt?" © Elis Eriksson. Foto: Per-Anders Allsten/Moderna Museet, Malmö Konstmuseum

Ska man dra någon mer allmän slutsats av Modernautställningen som fenomen är det att den säkerligen kommer att bli ett välkommet inslag i konstlivet framöver att både älska och begabba. Att den nervöst lär uppfattas som ett kvitto på hur karriären temperaturmässigt artar sig, lär inte heller minska intresset.

Stockholm 2006-02-21 © Susanna Slöör

Moderna Museet | Omkonsts startsida