Vem kastar ej sin enda sanning åt sidan
för att finna en större och grönare fångenskap
(Erik Lindegren)

"De beskäftiga" 1946 © Karl Axel Pehrson	"Crescendo" 1958 © Karl Axel Pehrson

Den konkreta konsten som introducerades på 1940-talet i Sverige skulle utgå från konsten själv och inte ha naturen eller en utanförstående verklighet som förebild. Man skulle kunna jämföra den med en musikalisk komposition där melodi och rytm inspireras av stämningar som uppstått i mötet med omgivningen, utan att avbilda. Gränsdragningen mellan det konkreta och abstrakta, eller det ickeföreställande och föreställande, är ändå inte självklar. Att flera av konkretisterna befann sig i gränslandet, och mycket väl kunde tänka sig att skapa utifrån både abstraktionen och konstruktionen som princip, är knappast märkligt. Själva inställningen till komponerandet och närmandet till musiken är kanske den faktor som bäst förenar dem. Karl Axel Pehrson (1921-2005) brukar räknas till konkretisterna - eller till 1947-års män som de kallades efter utställningen "Ung konst" (Galleri Färg och Form, 1947*).

"En dag i november" 1960 © Karl Axel Pehrson	© Karl Axel Pehrson

På Thielska Galleriet visas i sommar en mycket vacker retrospektiv utställning där inte minst den musikaliska infallsvinkeln blir särskilt tydlig.
      För egen del har jag inte haft alldeles lätt att integrera den tidige Karl Axel Pehrsons strama delfiniska rörelser med de sena närgångna studierna av fantasigrönska i marknivå. Var fanns logiken? Om man nu kan tala om en sådan i konstsammanhang. Jag inser att följdriktigheten funnits där hela tiden och häpnar inför Karl Axel Pehrsons i själva verket mycket konsekventa linje.       Rummen som är tematiskt och kronologiskt ordnade genomströmmas av en återkommande rörelse. Den förenar de första Klee-inspirerade figurativa verken, övergår i de rytmiskt balanserade spolformerna, gliporna och skärvorna, för att slutligen linda in sig i småkrypen, blomstren och den infångande grönskan.
      I Pehrsons partitur ingår spolformen eller den tvåsidiga skärvan, som ett roat svar på Rodhes påstående att ingen form kan har färre sidor än triangeln. Tvåsidingen blixtrar till likt fiskens glimmande tvärvändning strax under vattenytan, eller sköljer som böljande sjögräs över ytan. I rummet där övergången mellan det föreställande och ickeföreställande blir som tydligast brister formerna likt en porslinsskål som krossas i ultrarapid. I regnet av skärvor omformuleras tidigare måleriska sanningar till ett grönskande paradis.

Stockholm 2006-06-12 © Susanna Slöör

* Deltog gjorde: Olle Bonniér, Liss Eriksson, Randi Fisher, Olle Gill, Knut-Erik Lindberg, Lage Lindell, Pierre Olofsson, Karl Axel Pehrson, Lennart Rodhe, Armand Rossander, Uno Vallman.

Thielska Galleriet | Omkonsts startsida