 |
G.B Piranesi
Fängelsefantasier/ Carceri d´Invenzione XV,
ca 1760 Etsning på papper, 76 x 54,5 cm |
G.B Piranesi
Fängelsefantasier/Carceri d´Invenzione XV |
Fängelse, förgängelse och labyrintartade irrgångar är ett sammanhållande spår som Hans Henrik Brummer för fram i boken. Den viktigaste anledningen bakom både bok och utställningen tycks vara att uppmärksamma de grafiska bladen med Piranesis fängelsekapriser ur serien Carceri d'Invenzione från ca 1760. Utrycket kapriser (infall, nycker) känner man inte minst igen från Goyas grafiska serie ”Los Caprichos”. Men kapriser eller fantasier kring arkitektur är en egen speciell genre. Mot den bakgrunden kan man således jämföra målningarna av Francois de Nomé. Man skulle även kunna tala om att det handlar om ruinromantiska betraktelser över ett romerskt/grekiskt ädelt förflutet, även om det Piranesis fall tydligen handlade om att polemisera mot det grekiska och för det genuint romerska.
Den sammanhållande titeln till trots, är det Piranesis verk som främst fångar intresset. Den mardrömslika stämningen i rummen med höga valv och vindlande trappor stänger inne samtidigt som fängelseinteriörerna saknar stabila gränser. I själva verket är dessa mörka hålor långt ifrån klaustrofobiska. De liknar snarare katedraler där människorna har krympts till dvärgformat och skugglikt rör sig i de skräckinjagande rummen. Piranesis flerpunktsperspektiv och alienerande rum har beundrats av rent formella skäl, som förelöpare till kubismen. Stämningsmässigt knyter de an, som Brummer påvisar, till den modernistiska mardrömsvisionen i filmen Metropolis (Fritz Lang, 1927). Jag väljer att se Piranesis fantasier som en omedveten meditation över människans fåfänga kamp att ta sig ur sin egen intellektuella rustning. Ny kunskap blir endast till ännu ett valv eller en öppning mot ett våningsplan med lika inskränkande väggar som tidigare, fast på en annan nivå.
 |
Ulrik Samuelson Utan titel,
2002 Olja och slagmetall på duk,
140 x 140 cm |
François de Nomé
Trojas brand med Aeneas och Anchises flykt
Olja på duk, 116 x 182,5 cm
Nationalmuseum. |
Den tanken passar fantasierna kring 1700-talets tankeliv, där ”upplysningen” och hyllandet av det mänskliga förnuftet var ett av tankeidealen för dagen. Men parat med upphöjandet av civilisation och förnuft fanns även en långtgående kritik av och en misstro mot perverterande kultur. Hur mycket Piranesi delade ett sådant tankegods kan man ju fundera över. Kanske kan man även tolka fängelseinteriörerna som en iscensättning av Platons människovärld dömd till evig förmörkelse genom allt som erfars av sinnena, en grottliknande tillvaro utan möjlighet att nå det insiktsfulla ljuset, annat än för de få utvalda.
Hur som helst presenterar Piranesi en värld som både sluter sig kring och öppnar nya möjliga irrvägar för sina invånare, och för betraktaren. Perspektiven tänjs, förskjuts och framkallar ett lätt obehag, inte olik känslan som den labyrintliknande scenografin i många dataspel väcker. Francois de Només märkliga konstruktioner med arkitektoniska fantasiskapelser ur antika ideal kan även dessa påminna om spelvärldar konstruerade enkom för det inre ögat att förlora sig i. Ulrik Samuelssons installation förstärker den olustblandade fascinationen inför de gäckfulla sammanhang, i och efter livet, som inte fullt ut låter sig omfattas.
Stockholm 2006-10-11 © Susanna Slöör
Waldemarsudde | Omkonsts startsida |
