Vindens framfart piskar vattenytan som virvlande svarar med att överrösta allt i dess närhet. Himlen vilar blå ovanför med något enstaka uppkäftigt moln som enda dekoration. Skärgården lånar sitt humör till dem som engageras av att läsa in sin egen sinnesstämning i moln och vågtoppar.
      Detta åtråvärda möte med sig själv, som i goda stunder kan förnimmas i samspel med omgivningen, är troligen en av målarnas viktigaste drivkrafter. Många döljer sedan skamset detta triviala faktum, bakom mer högt syftande mål och motiveringar.

Ebba Reutercrona-Lundquist (1911-1998) målade utan dessa dimridåer, antagligen helt trygg i förvissningen om ett liv i skuggan av makens (Evert Lundquist) konstnärskap. Hon leker med ljuset och låter de flödande penseldragen älskligt kommentera förhållandet likt en spinnande katt, som i åttor stryker sig runt favoritens ben för att sekunden efter finna sig själv helt tillräcklig att njuta av.
      Den utvecklande pressen som följer ett mer uppmärksammat konstnärskap har hon gått miste om, men hon fick behålla lusten. Man kan som Ulf Linde skriver i introduktionen till minnesutställningen se hennes dukar som "leende påminnelser om att konst inte nödvändigtvis föds ur själslig vånda".

Stockholm 2006-05-17 © Susanna Slöör

"Stockholms skärgård" © Ebba Reutercrona-Lundquist

"Bröllopskullen" © Ebba Reutercrona-Lundquist