Sven Sahlberg tillhör de konstnärskap som inte gör mycket väsen av sig och som ofta negligeras på kultursidorna. Den lågmälda klang som ljuder från hans målningar anses förmodligen inte tillräckligt massmedial och dränks lätt i det monotona mediebruset. Men för dem som är intresserade av tystnadens tilltal erbjuds här ett ljust och sparsmakat konstnärskap.

Han har hunnit bli nittiosex år, Sven Sahlberg, men ännu syns inget tecken till skumögdhet eller brist på stringens. Färgklangerna sitter där utan synbar tvekan, så självklara som om inget annat vore möjligt.      
    Men naturligtvis har han brottats med formella problem, med kompositionen och färgackorden. Det syns tydligt på de många omtagningarna och övermålningarna. Enkelheten är svårfångad och låter sig knappast kommenderas fram. Den är lönen för mödan, när tankarna blivit sams med målarens tillkortakommanden.

Se på en sopcontainer och låt dig inspireras! För det gör Sahlberg, och med tydlig fascination dessutom. Eller stirra på ett bord med några släktfoton. Gör sedan en skimrande målning av det du ser.
    Kameraögat kan inte hjälpa dig här, för dess seende är endast en platt registrering, som en död blick.
Av liten nytta är de eventuella perspektivkunskaperna, då de lägger ett hindrande rutnät mellan dig och tingen.
Och inte kan du brösta dig över dina tidigare framgångar med likartade motiv, de är bara historia.
Vad återstår då? Ingenting?
För Sven Sahlberg verkar detta "ingenting" vara tillräckligt. Först då, när förutsättningarna är som mest begränsade, tycks han på allvar börja trivas i sin berättarroll.

Stockholm 2006-01-17 © Leif Mattsson

"Container II " © Sven Sahlberg

"Interiör med blå soffa " © Sven Sahlberg