Jarl Ingvarssons obändiga tro på måleriet och ständiga rastlösa sökande efter att omkullkasta tidigare erövringar är uppfriskande. Inte för att det går att förutsäga hur nästa steg kommer att se ut, men i efterhand syns de tvära kasten fullt logiska. Från den fragmentariskt spröda (nåja) linjeföringen på utställningen hösten 2004 har Ingvarsson vänt helt om och behandlar oljan som en stabbig massa i ljusslukande lager. Hälsningen till britter som Frank Auerbach, Leon Kossoff och David Bomberg med flera är uppenbar. Även blinkningen till svenska målare som Evert Lundquist och Erland Cullberg är tydlig och totalt komplexbefriad. Ingvarsson väjer varken för lån eller nya formuleringar. Skämtet lever obrutet sida vid sida med det brännande allvaret i en målning som "Asmaras natt".

Det är påfallande hur väl mötet mellan Åke Pallarp och Jarl Ingvarsson faller ut i rummen bredvid varandra på samlingsutställningen. Pallarps "Nattsuddaren" bjuder på ett välgörande motstånd som både bekräftar likheten och olikheten hos dessa båda målare. Petter Zennströms amöbauppbyggda korsformationer markerar gränsen för den sevärda delen av utställningen.
      Verken av de tre amerikanerna Jonathan Lasker, Robert Terry och Jim Butler exemplifierar med all önskvärd tydlighet den väsensskillnad som finns mellan olika kulturer av målare. Den blir närmast pinsamt besvärande för de tre senares del.

Stockholm 2006-05-21 © Susanna Slöör

"Asmaras natt" © Jarl Ingvarsson

"Regnet upphör" © Åke Pallarp