Med tanke på sommarens utställning "Konstfeminism" på Liljevalchs känns det synnerligen vältajmat att man nu ställer ut verk av Monica Sjöö (1938-2005), en av deltagarna, i Stora Galleriet på Konstnärshuset. De femtontal större målningarna daterade mellan 1967 och 1980 visas på initiativ av Museum Anna Nordlander i Skellefteå. Av citatet ovan framgår Monica Sjöös kompromisslösa polariserande mellan kvinnligt och manligt i konsten, där den manliga haft det historiska övertaget. "His story", i Sjöös tolkning. Hennes bildspråk i de aktuella målningarna för tankarna till monumentalt muralmåleri i Diego Riveras tappning (nämnd som en viktig referens) och till den medieförmedlade visionen eller kultbilden som den kommer till uttryck hos Hilma af Klint. Stiliseringen och förenklingen påminner även om tidiga modernister, inte så märkligt då både Sjöö och exempelvis Picasso hämtat inspirationen från en icke-västlig "primitivare" bildvärld.

I en skrift utgiven av museet finns en längre artikel av Sjöö där hon beskriver sin konstnärliga utveckling i motvind och ställningstaganden gjorda under vägen. Mest känd är hon för sin målning "God giving birth", som polisanmäldes för blasfemi när den ställdes ut på en grupputställning i London 1973. (Från 1957 var hon bosatt och verksam i Storbritannien.)  Gud gestaltad som en naken födande kvinna, delvis svart och delvis vit, var för inte så värst länge sedan en oacceptabel föreställning. Sjöö skriver bland annat hur svårt det var att måla utifrån hur hon såg tingen. Varje målning var en kamp mot "mannen" i hennes huvud som hindrade henne att se. Den tanken lär de flesta kvinnliga målare någon gång ha stött på. Frågan om det kvinnliga seendet skiljer sig från det manliga, och i så fall hur världen verkligen ser ut sedd med kvinnoögon? Ett snårigt och svårskådat faktum då inte minst konsthistoriska jämförelser knappt låter sig göras.

Kulten kring kvinnan/gudinnan som Sjöö bygger upp i sitt symboliskt övertyngda måleri är inte helt lätt att finna sig till rätta med. Häri ligger både förtjänsten och bristen, i mina ögon. Bilden av den goda kvinnan synonym med den goda naturen i motsats till mannen/kulturen bidrar till att banalisera problemet genom att ge kvinnan, den kulturellt förtryckta, ett automatiskt etiskt företräde. Den skarpa polariseringen öppnar även för ett revanschistiskt omvänt förtryck, som jag har svårt att sympatisera med. Men samtidigt kan man långt ifrån avfärda Sjöös övertydliga kvinnosymbolik, då hon med den visar hur "avvikande" ensidigheten blir. Det blir en viktig påminnelse om att granska formerna och symboliken vi vanemässigt inte reagerar på. En annan reflektion inför Monica Sjöös bilder är att utöver motivvalet så är det måleriska hantverket och bildskapandets underliggande dramaturgi knappast könsbundet, vilket i sig är trösterikt.

Stockholm 2006-08-29 © Susanna Slöör

"Yin and Yang within the Godess" 1980
Skellefteå konstsamling, Museum Anna Nordlander

"Sheela na Gig/Skapelse" 1978
Deposition, Museum Anna Nordlander