År 2000 presenterade Göteborgs konstmuseum och Waldemarsudde en omfattande retrospektiv utställning med den då sedan några år bortgångne Olle Skagerfors. Under sommaren finns chansen att på Bror Hjorts Hus i Uppsala återse "Torso" och ett trettiotal andra klassiska verk av konstnären.

Ett målning av Skagerfors (1920-1997) är aldrig likgiltig. Den tycks etsa sig fast som en röntgenbild på näthinnan, med färgen likt frätande syra och linjerna som grova ärrbildningar på den solkiga målarduken.
     Att fånga det lågmälda eller förfinat avmätta var heller knappast Skagerfors ambition. Redan genom valet av modeller (uteliggare och alkoholister bland annat), visar han sin fascination över "skönheten" i den mänskliga kroppens förfall. Hans intresse är dock inte den tillfälliga turistens, och det är det egna ansiktet som oftast får stå modell i all sin köttiga deformation. Denna formmässiga förvandling motverkas ofta av en distinkt uppstramande linjeföring. Som i "Torso" till exempel, där hela bilden hålls upp av ett enda välplacerat diagonalt kolstreck.
     Med kompositionell fingertoppskänsla och en djup kunskap om färgernas varierande behov, spinner Skagerfors den finmaskiga spindelväv som hejdar bildernas sönderfall.

I självporträtten, rannsakande och utlämnande, blottande och komprometterande, är Skagerfors fri att överdriva och betona, utan anpassningens hämmande krav. En tanke går till Rembrandts självstudier som grinande gubbe, Helene Schjerfbecks "dödsmasker", eller Goyas monstruösa fysionomier; det är samma osentimentala beskrivningar av människokroppens ömkliga skröplighet. Det finns något existentiellt och allmänmänskligt i dessa personskildringar - som om Skagerfors håller upp en sprucken spegel för oss och säger: Se människan.

Sällan ser man konstnärskap där teckningen och målningen ingått i en sådan symbiotisk förening som hos Skagerfors - de två lever här av varandras näring och blod. Sällan ser man heller så tydliga exempel på målerisk dekonstruktion och konstruktion i ett och samma verk.
     Hur Skagerfors lyckas balansera dessa målningar på randen till det totala misslyckandet, är något av ett mysterium. Klart är att mycket har kasserats under resans gång.
     "Får jag fram fyra, fem målningar eller teckningar under ett år, så är det bra", säger han i den filmade intervju som visas på utställningen. Med ett sådant kritiskt förhållningssätt, kan vi vara glada att ens några verk överlevt av den målare som vigde sitt liv åt att försöka förstå hur ett ansikte ser ut - inifrån.

Stockholm 2006-07-26 © Leif Mattsson

"Torso", akvarell på papper, 1983.
Tillhör/Foto: Göteborgs Konstmuseum

"Självporträtt", kolteckning, 1988. Foto: Mattias Enström