Alla som passerat södra biljetthallen i Skanstulls tunnelbanestation genom åren har kunnat konstatera att den är en av tunnelbanesystemets allra äldsta, med trappor, gångtunnlar och passager som känns trängre och obekvämare än någon annanstans. Men den senaste tiden har någonting hänt. Stationen har rustats upp, utrymmena har blivit generösare och trapporna har breddats. Tillsammans med konstförläggarna KiWi AB har SL dessutom tagit fram ett permanent koncept med digital teknik för visning av konstvideo på fyra monitorer i den ombyggda biljetthallen.

Diagonalsymfonin av Viking Eggeling (1880-1925), 1924, 8 min sv/v, stum.	Studie IV/Frigörelse av Peter Weiss (1916-1982), 1954, 9 min, sv/v, stum.

Den första omgången filmer; "En modell" av Astrid Göransson, "The Street" av Lars Arrhenius, "All Under" av Gunilla Leander, "Untitled (Vertical Sliding)" av Jonas Dahlberg, "Aerial" av Stefan Otto och "Idag stiger solen fem prick" av Petra Lindholm, började visas i december 2004. Den följdes av en andra kollektion med "Man on ice" av Lars Siltberg, "Unfold" av Gunilla Klingberg, "Sound cut" av Peter Geschwind, "Ooze" av Allen Grubesic och "All Under" av Gunilla Leander. Den tredje sammanställningen, som är aktuell just nu och fram till och med januari 2007, kallas "Tillbakablick" och består av sex äldre konstfilmer; "Diagonalsymfonin" (1924) av Viking Eggeling, "Studie IV/Frigörelse" (1954) av Peter Weiss, "Nära ögat" (1958) av PO Ultvedt, "Mannen som flög" (1960) av Hans Nordenström, "Nixon Visions" (1971) av Kjartan Slettemark och "Striptease" (1982) av Marie-Louise Ekman.

Nya typer av utställningsrum är i och för sig ingenting nytt i bildkonstsammanhang, men när den extremt reklamexploaterade tunnelbanemiljön, med unika sociala, ekonomiska och massmediala förutsättningar möter en högdiskurs som konsten - presenterad genom det berättareffektiva filmmediet – blir resultatet någonting utöver det vanliga.
      Filmerna i "Tillbakablick", som tidigare mest visats på gallerier, på konstmuseernas biografer eller i TV, får dessutom andra betydelser när de presenteras i de fyra konstvideomonitorerna. Referenser till tidigare presentationsformat och utställningsmiljöer gör sig påminda och standardiserade uttolkningsnycklar från de genrer där filmerna historiskt och traditionellt hör hemma får sällskap av nya interpretationer. När äldre kategoriseringar blir en del av verken förvandlas semiotiken till estetik. Ibland kan betraktaren då uppleva filmerna som ikoniska tecken för äldre typer av experiment- och konstfilm.

Nära ögat av PO Ultvedt (1927-2006), 1958, 5 min, sv/v, ljud.	Mannen som flög av Hans Nordenström (1927-2004), 1960, 3 min, sv/v, ljud.

Några filmer, som Marie Louise Ekmans "Striptease" och Hans Nordenströms "Mannen som flög", har ett nära förhållande till den animerade spelfilmens berättartradition, och syftar tillbaka på TV:n som presentationsformat. "Nixon Visions" av Kjartan Slettemark och "Nära ögat" av PO Ultvedt är experimentella arbeten, med varierade form- och rörelsestrukturer som förändras och växer fram gradvis. Först under de sista minuterna hittar de sin logiska rytm. Trots de ibland förstrött experimentella manipulationerna framstår Slettemarks Nixonsatir ändå som fullständigt relevant i en miljö som idag är mångdubbelt mer exploaterad av samhällsinformation, reklam och politisk retorik än när verket gjordes.
      Peter Weiss "IV/Frigörelse" har utan tvekan visuella kvaliteter som når ut. Det övertydliga symbolspråket, inspirerat av stumfilmsregissörer som Sergei Eisenstein och Fritz Lang, kan idag visserligen kännas pedagogiskt i överkant. I sina sekvenser är "IV/Frigörelse" fullständigt njutbar, och det svartvita femtiotalsfotot ger associationer till en tid när folkhemmets kulturklimat präglades av expressionistiska experiment, kallt krig och oavslutade ideologiska diskussioner.

Tiden har översköljt en av den svenska konstfilmens verkliga klassiker; Viking Eggelings "Diagonalsymfonin", med ett suggestivt stumfilmsflimmer. Men den egenartade bildkvalitén är också ett resultat av Eggelings tidsödande och komplicerade arbetssätt. Eggeling tillverkade sina bildrullar genom att klippa ut former ur stanniolpapper som han sedan belyste underifrån och fotograferade – det tog år att färdigställa filmen. "Diagonalsymfonin" premiärvisades på Ufa Palast i Berlin den 10 maj 1925 i sällskap av andra filmhistoriska milstolpar som "Ballet mécanique" av Fernand Léger, och René Clairs och Francis Picabias "Entr'acte". I kvällsrusningen i december 2006, åttio år efter det att "Diagonalsymfonin" gjordes, är det ren magi att se detta konkretistiska pionjärverk.

Nixon Visions av Kjartan Slettemark/Hans Esselius (född 1932/1948), 1971, 4 min, färg.	Strip-tease av Marie Louise Ekman (född 1944), 1982, 3 min, färg, ljud.

Konstvideoprojektet har rullat på i snart två år utan driftstörningar, och kanske är det just den höga funktionaliteten som gör att projektet blivit en sådan framgång. Alltsedan åttiotalet är det just funktionaliteten som varit konstvideons akilleshäl. I den offentliga miljön, i galleriet, i konsthallen och på konstmuseet har bildskärmar och monitorer ofta stått och flimrat eller visat svart ruta, vilket i sin tur inneburit ett förtroendeproblem för videon som konstform. Ironiskt egentligen – för det är ju kontinuiteten och den ständiga framåtrörelsen som gör att film överhuvudtaget fungerar som konstnärligt medium.
      Stockholms tunnelbana brukar kallas världens längsta konstgalleri. I och med konstvideovisningen i Skanstulls södra biljetthall har SL också tagit steget att arrangera en konstfilmvisning som - historiskt och tematiskt - i förlängningen samtidigt blir en diskussion om konstfilmen/konstvideon som genre.

Omkonsts startsida