Alexandra Skarp presenterar på Konstnärshuset en av de bättre hängningarna jag sett i Stora Galleriet. Detta ökänt svåra rum har fått en välbehövlig uppfräschning (nymålat och med slipade golv), men ändå är uppgiften krävande för den som saknar förmågan att se med distanserade ögon på sitt eget konstnärskap. Den uppgiften är hon mogen; Skarp tar fasta på det nödvändiga behovet av rytm och pausering, samt låter föredömligt bli att överlasta det stora rummet. En av kortväggarna får kraft genom att den enda målningen tillåts klinga omgiven av enbart teckningar.
      I verken finns en tydlig känsla för rytm, koordination och material. I synnerhet gäller det den senaste sviten från 2006, som är utställningens nav.  Mot enfärgade men svagt vibrerande rymder fogar hon samman enkla element som kuber, rör och linjer med förvrängda delar av ansikten. De senare är minutiöst utförda i en fotorealistisk stil som för övrigt är ett kännetecknande drag i hela Alexandra Skarps produktion.

Jag ska ärligen erkänna att fotorealism i allmänhet gör mig som målare mest beklämd. En poäng med att låta resultatet efterlikna kamerans är att den ögonblickliga processen utsträcks och hamnar i fokus. Det blir då inte i första hand bilden utan vägen dit som indirekt poängteras. Ibland kan resultatet te sig som en elegi över avståndet i tid och rum. Hur trött blir man dock inte av blotta tanken på den kadaverdisciplin som ligger bakom en metod, som reducerar människan till en foglig framkallningsapparat.
      Då är det uppfriskande att det fotorealistiska inslaget i Alexandra Skarps bilder inte görs till huvudsak, åtminstone inte i hennes senare verk. Dessutom visar hon hur bräcklig bild av verkligheten även fotografiet bjuder och hur lätt det kan manipuleras. Hennes förvrängda ansikten, rundade likt hjärnhalvor, ingår som ett bildelement jämställt med övriga i kompositionerna - en form av konstruktiv surrealism. Med eller utan ett illusoriskt perspektiv som princip, förhåller hon sig självständig till en formbyggande tradition. I teckningarna når hon längst och låter där även störningar från en tidigare fas i processen skymta igenom.

Stockholm 2006-10-02 © Susanna Slöör

"Flöde" 2006, 122 x 100 cm © Alexandra Skarp

© Alexandra Skarp