Ewa Stackelbergs verk befinner sig på randen mellan avbildning och konstruktion. I mörkrummet utförs en akt på fotopapper där ting och kroppar möter ljus och fotovätskor. Resultatet blir ett slags måleri utan färg och pensel, där tiden och ljuset istället fäster föremålen på ytan.
     Färgprakten kan knappast kalkyleras fullt ut, utan Stackelberg måste lita till sin tidigare samlade erfarenhet och utlämna sig till ett fruktbärande samspel med slumpen. I hennes serie ”Kvinnan” uppfattar man kvinnokroppen ofta svävande i ett viktlöst tillstånd eller omsluten av vatten. Färgerna är kraftfulla och för tanken till fåglars färgåterkastande fjäderprakt.
     Kroppens avtryck på fotopappret accentueras av den kemiska reaktionen mellan papper, vätskor och ljus. Där finns också tillägg som tecknats med hjälp av en riktad ljuskälla som både upplöser och förstärker avbildningens former. Det verkar som om processen utförts i olika tidsmässiga steg, likt lasyrmåleriet. Resultatet blir som mest suggestivt ju mer kvinnokroppen går mot sin upplösning.

Tanken går till måleriets ljuspoeter och hur de med hjälp av färgen kysst sina motiv på avstånd med ögonen. Detta sätt att med bildens hjälp substituera för närhet och hudkontakt går tematiskt igen även i sviten med mannen och kvinnan som förälskat vilar sig i varandras kinder. Här hyllar Stackelberg den löftesrika åtrån om kommande liv, som de blivande föräldrarna än så länge är ovetande om.
     Utställningens tredje svit består av silikonmonterade porträttfotografier som med hjälp av diffuserande ljusfenomen snarare vill ta sig igenom huden och lägga fram den inre andedräkten till beskådan. Kanske handlar utställningen om kärlekens berusande förmåga att likt ett penetrerande medium passera alla av naturen givna gränser och upphäva skillnaden – åtskillnaden.

Stockholm 2006-03-13 © Susanna Slöör

Fotografins Hus | Omkonsts startsida

Ur serien "De unga" © Ewa Stackelberg

Ur serien "Kvinnan" © Ewa Stackelberg