I september slår Bonniers Konsthall upp portarna på Torsgatan i Stockholm men redan nu "tjuvstartar" man med att presentera några konstnärskap på annan plats.
Med textmeddelanden som "Jag blir galen", "Det står någonting här", och " This Work Refers to No One" kommunicerar Annika Ström mellan den 30/4 och 28/5 sitt budskap; dels på affischtavlor i Stockholm, dels i form av SMS – meddelanden till mobiltelefoner.

Annika Ström, målningar, 2006. foto: Mattias Givell, © Bonniers Konsthall

I Annika Ströms konst finns ett refererande inslag som ofta syftar tillbaka på verkets tillblivelse och uppbyggnad. Målningen "This Work Refers to No One" igångsätter en tankekedja vars långa, vindlande flykt i sig själv framstår som verkets centrala händelse. Var resan slutar är upp till betraktaren, men den rimliga paradoxala slutsatsen måste bli ungefär så här; i bildkonstens mångtusenåriga referensbank kommunicerar alla konstverk som någonsin producerats med varandra.
      Verket "This Work Refers to No One" blir på så vis en slags metabeskrivning av bildkonstens och konstnärernas outtröttliga intresse för det släktträd i vilket alla konstverk har en egen plats. I och med sitt påstående diskuterar Ström samtidigt regler, konventioner och moderiktningar hos den samhällsinformation och reklam som ser affischtavlor som sin naturliga informationsbärare.

En högt prioriterad ambition hos många kulturutövare idag är att överskrida eller "spränga" det egna mediets ramverk av praktiska och teoretiska underförstådda överenskommelser. Kanske är det nödvändigt att hela tiden sträva efter att utvidga spelplanen för att undvika att det konstnärliga uttrycket stagnerar och det egna verkets uttryckskraft begränsas.
      För konstnärerna kan det innebära att man försöker undvika de traditionella utställningsmiljöerna och söka andra plattformar för presentationer av det konstnärliga arbetet. Kanske är det ett sätt att försäkra sig om att konstverkets betydelsebärande innebörder inte är en kvalitet som uppstår till följd av att konstverket verkar i ett sammanhang som redan är historiskt och estetiskt infärgat av konstens retorik. Hos många konstnärer idag finns det till exempel en stark skepsis mot den vita kuben och dess begränsande påverkan på de konstnärliga processerna.
      Å andra sidan är ju de flesta medier och informationsbärare redan präglade av tidigare användares tillvägagångssätt och strategier, och varhelst det konstnärliga uttrycket presenterar sig kommer det troligtvis att hamna i ett sammanhang där det påverkas av tidigare budskap och diskurser. Även konstnären som väljer bort den vita kuben hamnar i en miljö där hans eller hennes verk belastas av en historia och sammanhäftas med ett vanemässigt inarbetat resonemang.
      Men tänk om det är just det som är det "nya" i det konstnärliga uttrycket – de oväntade mötena mellan en bildkonsttradition och den nya miljön? Kan så vara, men risken finns att det "nya" då i princip uteslutande består av vrakdelar och kringgods som sammanhäftar vid allt som presenteras i just detta medium. Och om konstverkets mest betydelsebärande delar bara är ett bakgrundsbrus finns risken att den unika relationen mellan konstverket och upphovsmannen försämras, vilket ofrånkomligen leder till att de konstnärliga värdena devalveras och verket till stor del tappar sin autentiska särprägel.

I många av Annika Ströms textmeddelanden finns överraskande infallsvinklar och en intuitiv förmåga att tjuvkoppla informationssamhällets strategiska budskap. Ändå riskerar stora delar av "This Work Refers to No One", "Du får ändå inte veta allt" och andra verk att gå förlorade när de presenteras genom affischtavlemediets utslätande bakgrundsbrus.
      Tyvärr är det väl också så att Annika Ströms textmålningar förlorar mycket av sin egenart just när de trycks upp och reproduceras till affisch. Som målningar problematiserar de ju en ständigt aktuell motsättning mellan två kommunikationstekniker – den mer än trettiotusenåriga konstmåleritraditionen och den härskande tryckeri- och offsettekniken som informerar medborgarna till vanvett med sin lättdistribuerade standard. I förlängningen leder det till att konstnärens särskilda känsla för här och nu inte kommer till sin rätt.

Stockholm 2006-05-11 © Björn Larsson

Bonniers Konsthall | Omkonsts startsida