John Sundkvist är som målare inte är helt lätt att placera. Visst finns den konstruktiva traditionen med i bilderna som en naturlig del, men det är med sensibla form-innovatörer som Giorgio Morandi som jag ser det största släktskapet. Kanske kan man även ana en, möjligen indirekt, påverkan från den sene Nicolas de Staël. Ändå är det något i Sundkvists målningar som varken låter sig tids- eller traditionsbestämmas. Och det är detta gäckande "något" som fascinerar efter det man lämnat utställningen.

I Waldemarsuddes ljusa och spatiösa ateljélokaler, högst upp i huvudbyggnaden, har Sundkvist erbjudits möjligheten att visa sig i helfigur. Vid de tillfällen samtida konstnärer ges den möjligheten är det inte ovanligt att ett slags prestationsmässigt kramptillstånd inträder. En överdriven ambition att visa hela sitt livsverk kan ge utställningarna en tröttande kronologisk framtoning. Sundkvist har insett denna fara och lagt tyngdpunkten på de senaste 6-8 årens måleri, de år då han verkligen renodlat sina former och sin ljusbeskrivning.

Personligen ser jag verken från det sena 90-talet och det allra tidigaste 2000-talet som de i sammanhanget mest intressanta. Där finner jag ett intrikat brottande med formproblematiken och en frihet i färganvändandet som sedan gradvis (förhoppningsvis temporärt) försvinner i de allra senaste verken. Istället är det ljuset, eller vitheten, som i dem fått ta överhanden. I vissa fall slocknar ljuset där helt, av alltför mycken vit-inblandning.
      Som jag ser det gör man sig skyldig till en underskattning av färgernas ljusbeskrivande förmåga om man endast ser till målningens totala vitbalans. En vit målning uttrycker inte nödvändigtvis ett flödande ljus. Kontrastomfånget och färgernas inbördes relationer är minst lika viktiga i sammanhanget.
     Självklart känner John Sundkvist, som den goda valörmålare han är, till denna färgernas inneboende problematik. Så kanske är de sena verken mest menade som en kollegial hälsning till utställaren en trappa ned, Ivan Aguéli, som tillsammans med Åke Göransson kan sägas vara de stora "silvermålarna" i svensk konsthistoria. Sundkvist räcker handen till dessa sina föregångare genom att låta sin färg närma sig silvrets bländande valörskiftningar.

Stockholm 2006-05-31 © Leif Mattsson

Utan titel, 50 x 65, 2005 © John Sundkvist

Utan titel, 66 x 86, 2001 © John Sundkvist

Utan titel, 33 x 38, 2003 © John Sundkvist