"Flytande lila, rostig rosa, kritig svart, ohyvlat trä med speglande transparens" (Tre), 2006 akrylfärg på färgat plexiglas i två delar, 208 x 283 cm © Astrid Svangren

Med det kraftiga genomslag som figurationen fått under de senaste åren i samtidskonsten är det självklart att det uppstår ett visst ifrågasättande. Den vanligaste kritiken är att konsten sålt sig till kommersiella intressen och att den saknar djup, sin berättande vilja till trots. Naturligtvis hittar man de fränaste kritikerna bland de konstnärer och kritiker som ser sitt revir beskuret.
     Till viss del måste man ge dessa kritiker rätt, åtminstone på den förstnämnda punkten. Vad djupsinnigheten beträffar är den nog mer individuellt än tekniskt betingad.

Astrid Svangren är ett av många goda exempel i Sverige på neofigurationen. Visserligen skulle hennes bilder möjligen kunna ifrågasättas på de grunder jag nämnde ovan, men samtidigt har de en råhet som avväpnar det mesta av den eventuella kritiken. Det naiviserande tecknandet ställs mot den dovt mullrande svärtan. Och just svärtan är det jag personligen minns tydligast av från hennes tidigare bilder. 
     Den medvetna och självklara kompositionen är en annan ingrediens. Hon kan lämna stora ytor obearbetade för att plötsligt excellera i en infernalisk streckorgie, inom några få kvadratcentimeter. Detta skapar dynamiska nivåskillnader, samtidigt som formhierarkier bryts ned. Det är heller inte alltid så självklart vad eller vem som spelar huvudrollen i bilderna. Ibland får dominanter som storlek och svärta stå tillbaka, till förmån för mer spretiga figurationer. Formspråket är närmast demonstrativt subjektivt, med motstridiga inslag av bland annat modeteckning, graffitti samt action painting. Den förenande faktorn är dock det mörker som ofta blir till själva fundamentet för de myllrande scenarierna.

Stockholm 2006-09-06 © Leif Mattsson

Galleri Charlotte Lund | Omkonsts startsida