 |
Diego Velázquez, Pope Innocent X , 1650, The Wellington Collection, Apsley House London inv. WM 1590-1948 © English Heritage
Photo Jonathan Bailey |
Diego Velázquez, Joseph's Bloody Coat Presented to Jacob , 1630, Monasterio de San Lorenzo de El Escorial, Patrimonio Nacional inv. 10014694 © Patrimonio Nacional, Madrid |
Genom en plötslig politisk kursändring vid det spanska hovet får den unge konstnären Diego Velázquez 1623 chansen att arbeta åt Philip IV, som vid den tiden just blivit kung i Europas då mest vidsträckta multinationella stat. Han gör karriär vid hovet, dels som kungafamiljens favoritkonstnär och rådgivare vid konstinköp, men också som hovman och assistent i kungens privata garderob, och senare i hans privata kammare (betydelsefulla positioner). I den kungliga privata konstsamlingen studerar han sina stora förebilder Tizian och Rubens. Han besöker Italien och hans måleri inspireras och utvecklas.
Som ung hade Velázquez gjort genremålningar på tavernan hemma i Sevilla, men han målade inte gatpojkarna och andra besökare som stiliserade typkaraktärer, vilket var vanligt under tidigt 1600-tal, utan som levande människor; uppfyllda av irrationella viljor eller stillsamt mediterande. På samma sätt målade han senare den antika världens gudar och mytologiska gestalter så att uttrycket i deras ansikten svarade mot verkliga tankar och känslor högst närvarande som erfarenheter hos målningarnas betraktare. Han porträtterade krigsguden Mars, kärleksgudinnan Venus, och hennes bedragne man Vulkanus, som om de var karaktärer i en tragikomisk roman. Frånvaron av ”pedagogisk” idealisering förstärker möjligheten till identifikation, och gör de effektiva mytologiska och bibliska berättelserna dubbelt angelägna.
 |
Diego Velázquez, Francisco Lezancano, mid 1640s, Museo Nacional del Prado , Madrid inv. 1204 © Museo Nacional del Prado, Madrid |
Diego Velázquez, An Old Woman Cooking Eggs, 1618 , The National Gallery of Scotland ,
Edinburgh inv. NG 2180 © National Galleries of Scotland Photo Antonia Reeve, Edinburgh |
Velázquez skulle komma att arbeta vid det spanska hovet i mer än fyrtio år. Han återvände flera gånger till Italien och nådde så småningom också konstnärliga framgångar där. Bland annat målade han påven Innocentus X; ett porträtt som troligtvis är hans mest berömda; trots att det är förskönat avslöjar det ändå med kraft påvens lömska och okuvliga personlighet. På utställningen representeras detta porträtt av en mindre version av målningen som tillhör National Gallery; originalet hänger på Galleria Doria Pamphilj i Rom.
Under de senare åren blev Velázquez måleri alltmer sparsmakat och effektivt beskrivande, samtidigt som personbeskrivningarna mognade i psykologisk insikt. Strukturer och mönster i klädesplagg och draperier trollas fram med några snabba och lekfulla penseldrag. Någon modellering av textiliernas form behövs egentligen inte. Formen finns redan beskriven i gestalterna och miljöerna de förhåller sig till, och därmed blir synvillan trovärdig både som form och yta. Bakgrundsgestalter och detaljer skildras med lättsam och avspänd elegans - domkyrkoprästen Massimos mustasch målas endast som två välvda penselstreck - utan att porträttet tappar något av sin uttrycksfulla integritet.
 |
Diego Velazquez, Philip IV of Spain ,
about 1656
© The National Gallery, London |
Diego Velázquez, Infante Felipe Próspero, 1659 , Kunsthistorisches Museum , Vienna inv. GG 319 © KHM, Vienna |
Vid 1800-talets mitt gjordes många konstsamlingar i Europa, som tidigare varit ämnade endast för en privilegierad publik, tillgängliga för allmänheten. När Museo del Prado i Madrid öppnar 1851 blir Velázquez målningar, som då varit okända i tvåhundra år, uppmärksammade och omdiskuterade i ett vitaliserat europeiskt konstliv. Avantgardets konstscen i Paris under 1800-talets andra hälft inspirerades av Velázquez förmåga att måla utan akademiska begränsningar. Inte minst porträtten av det spanska hovets oansenligare representanter; de lägre tjänstemännen, intresserar de franska realisterna och förimpressionisterna, som fascineras av Velázquez förmåga att skildra en intensivt mediterande melankoli. Än idag är det kanske dessa porträtt som framstår som de mest gripande, på den här utställningen till exempel porträttet av hovdvärgen Francisco Lezcano som lånats in från Pradomuseet. Det är lätt att se att en konstnär som Edouard Manet, vars konst ofta, såväl vad gäller ljus som rekvisita, innehåller en viss grad ”spanskhet”, har inspirerats av Velázquez.
Med sina filosofiska och intellektuella förmågor, utvecklade i konstnärskretsarna kring läromästaren och svärfadern Francisco Pacheco i hemstaden Sevilla, skildrade Velázquez ett Spanien som aldrig, varken förr eller senare, innehaft sådana förmögenheter och samtidigt sett sådana skillnader mellan rik och fattig.
 |
Diego Velázquez, Kitchen Scene with the Supper at Emmaus , 1618-19, The National Gallery of Ireland , Dublin inv. 4538 © The National Gallery of Ireland, Dublin |
Velázquez mest berömda målning, ”Las Meninas”, som är en visualisering av tanken om konstnären som konstverkets ende egentlige upphovsman, föreställer honom i sin ateljé avbildande det spanska kungaparet tillsammans med kungabarnen, och diverse högre och lägre representanter från hovet. ”Las Meninas” är inte med på National Gallerys utställning utan hänger kvar på Museo del Prado, men i en sammanfattning av Velázquez konstnärskap är målningen ändå svår att utelämna. I ”Las Meninas” värld är alla med, och alla representerar sig själva. Kanske bidrog Velázquez, genom sitt kunnande och inflytande vid det spanska hovet, i någon mån till en nivellering av maktobalansen mellan konstnär och beställare. Därmed blev han också en slags rollmodell för hur konstnärer tänker och arbetar än idag.
Stockholm 2006-11-23 © Björn Larsson
National Gallery, London | Omkonsts startsida |
