Man skulle kunna säga att drömmen bara är en speglad förlängning av vårt medvetna liv, med den skillnaden att allt där förlorat sin logiska funktion och betydelse. Det hypnagoga tillståndet, mellan dröm och vakenhet, är än mer förvridet, då gestalter och figurer där delar rum med det vakna medvetandet.
      Karin Wikströms gestalter tycks verka i detta mellanverkliga medvetande, där djurens söta små munnar tycks kunna ge kraftiga bitmärken och den förföriska ytan av mer eller mindre transparenta färgslöjor skapar svårtolkade rumsligheter. Scenarierna är alltför beskrivande för att endast ses som drömskildringar, och alltför undflyende för att tas för beskrivande verklighet.

Men visst kan man se Wikströms fabelliknande sammanställningar, i all deras sanslösa fantasirikedom, som enbart humoristiska infall, spontana gags eller oskuldsfulla djurskildringar. Men då tror jag man missar själva poängen; humorn finns där som ett förmildrande inslag i de stundtals svartsynta och ofta gripande scenarierna. Figurerna får således bära marionettens ställföreträdande roll i en lekfull teater för vuxna.

Det påstås att Karin Wikström är en konstnärernas konstnär, vilket i och för sig är ett hedrande epitet, men det finns inget utestängande i hennes måleri. Snarare ger hennes samtidiga användande av olika bildspråkliga nivåer en möjlighet för alla betraktare att välja sin högst personliga ingång.
      Wikström bjuder oss en kaleidoskopisk bildvärld där vi i en och samma bild kastas mellan humoristska slapsticks och hjärtskärande sorgsamhet. Hennes pensel kan i ena stunden vara vass och kompromisslös, för att i den andra smeka följsamt längs figurernas ansiktspartier. De kobrasnabba utfallen och den svarta humorn är den krydda som ger sötman dess dynamiska motpol.

Att försöka blidka de vredgade målargudarna, som Karin Wikström gör, är ett evighetslångt arbete, och utgången är ofta alltför given. I detta fall är jag dock övertygad om att gudarna får se sig besegrade, då Wikströms bildvärld är så substantiell och självklart lysande. Bilderna känns samtidigt i både mage och i hjärta, och dessutom får de mungiporna att spasmodiskt rycka. Denna kombination av målerisk finess, humor, råhet och känslosamhet är något mycket sällsynt inom den svenska samtida konsten.

Stockholm 2006-11-30 © Leif Mattsson

Utan titel © Karin Wikström

Utan titel © Karin Wikström