Från installationen "Looking for Alice Fine" © Fredrik Wretman

Det är nu nio år sedan Fredrik Wretmans förra utställning på Färgfabriken i Stockholm. Då bestod installationen av trettiotvå orangea figurer i miniformat av Fredrik Wretman själv, sittande i lotusställning. (För övrigt misstogs figurerna för buddhor i vissa fall, vilket inte var Wretmans avsikt.)
     På den aktuella utställningen återkommer siffran trettiotvå, liksom lotusställningen, men nu i en video där trettiotvå munkar, i tur och ordning ses försjunkna i djup meditation. Det enda som avslöjar att det är rörlig film, och inte stillbilder, är ljusfläckarnas förändlighet eller munkarnas lätt fladdrande mantlar.
     Som scenrum för mediterandet har Wretman låtit skapa en vatteninstallation i hela färgfabrikens stora sal, där de djupt koncentrerade munkarna dubbleras i vattnets svarta yta.

Intrycket är bedövande, både smärtsamt vackert och oroväckande på samma gång:
      Vackert, för att Wretmans avsikt i första hand är visuellt syftande. Han har här lyckats skapa en allomslutande installation, med salens pelare, tak samt videoprojektion speglande i vattenytan. Rummets fysiska begränsningar har genom de gäckande reflektionerna upplösts och dess utbredning blivit oändlig.
      Oroväckande, för att installationen också implicerar ett icke-vara. I munkarnas djupa meditation, när kroppen inte längre är tankens behållare, finns närheten till döden som ett utopiskt tillstånd. Även vattnets svärta och rummets upplösta struktur bidrar till känslan av "landet bortom".

© Fredrik Wretman

Som en tredje station har Wretman placerat Människan (en realistisk avgjutning av Wretman själv) stående på alla fyra med huvudet neddoppat i en färghink, skenbart fylld med vatten. "Vattnets" yta återger en roterande filmprojektion av ett ansikte. Känslan av kvävning och drunkning är obehagligt påträngande, men det är nog snarare den mentala än den fysiska kvävningen Wretman anspelar på. Han beskriver själv, vid ett samtal, att det är målaren/konstnären som (strutslikt) sticker sitt huvud i färgpytsen, endast för att finna sig själv drunknande.

Är Wretmans installation då endast en svartsynt profetia om konstnärens/människans omöjliga framtid i den jordiskt, fysiska världen? Och är meditationen och uppstigandet i icke-varat den enda utvägen?
      När man samtalar med Wretman och han med livliga gester samt ett bubblande skratt beskriver sina olika tankegångar och idéer, indikeras snarast det motsatta. Det tycks som om han, likt Samuel Beckett, vill ta avstamp i det svarta för att på ett närmast galghumoristiskt sätt visa på alternativa (konstnärliga) vägar. Vantolkningarna och missuppfattningarna ligger dock ständigt på lur. Exempelvis är det förledande lätt att tolka installationen i Färgfabrikens pampiga sal som ett tempel, och Wretmans avsikter som religiöst syftande. På detta svarar han: "Det är inte det religiösa jag söker - det är koncentrationen"

Hur var det då med titeln "Looking for Alice Fine"? Wretman skrattar och berättar en historia där "Alice Fine" utläses som ett meddelande om att allt är som det ska: "All is fine". Att den aktuella installationen fick bära denna titel är således delvis skämtsamt menat, samtidigt med avsiken att ta udden av det som skulle kunna uppfatttas som alltför pretentiöst. Man kan också se titeln som en underfundig hälsning till publiken från Fredrik Wretman, när han nu återkommer till Färgfabriken efter nio år.

Stockholm 2006-09-20 © Leif Mattsson

Färgfabriken | Omkonsts startsida