Det var ett tag sedan man kunde se en utställning med Eva Zettervall i Stockholm, senast gavs möjligheten 1999 på Galleri Krister Fahl.

På Thielska galleriet visas främst Eva Zettervalls allra senaste måleri, med något enstaka undantag. Som mer lågmälda motpoler presenteras även teckningar från tidigt 1980-tal. I dessa finns grunden till lustan och utlevelsen som jag förknippar med hennes tidigare måleri. Då verkade hon i en samtid som frossade i måleriet, hyllade de vilda gesterna och de stora formaten. Den neoexpressionism som på 1970-talet dök upp hos tyskarna, italienarna och viss mån amerikaner var dock i stort sett en manlig angelägenhet. Den tog inte sällan formen av våldsamma färgeruptioner, figurativa och ickefigurativa, med erotiska eller homoerotiska övertoner. Eva Zettervall tillhörde ett av undantagen som med en kraftfull och aggressiv subjektivitet gestaltade kvinnlig lust och erotisk tvångsmässighet. Jag tänker på hennes nakna madonna med brinnande vulva, färdig att krypa ur sitt eget skinn av frustration eller explodera av oförlöst kättja.

Sexualitet och lust som motiv i konsten är idag tämligen sällsynt om man bortser från problematiserande genusperspektiv. Att många manliga konstnärer väjer för hederligt lustfyllda fantasier kring kvinnan, med Jockum Nordström som lysande undantag, är möjligen förståeligt. Inte heller många kvinnor ägnar sig åt en rak, ogenerad erotik. Det gör däremot Eva Zettervall, även om uttrycket genom åren har förändrats. Utlevelsen i hennes nya måleri har fått en mer emblematiskt tyglad form, på gränsen till banaliserad. I lager på lager varvar hon silkscreentryck med målade färgskikt i akryl. Uttrycket stegras vidare med hjälp av färgvalet, där hon inte väjer för det ettrigt fluorescerande registret, och tuktas med hjälp av de tryckta schablonmässiga figurerna och mönstren, hämtade från foton och illustrationer. Med en form av inåtvänd expressivitet visar hon kvinnans hudlösa längtan, med nerver och blod symboliskt pulserande på ytan. I Eva Zettervalls fall spelar mannen främst den anonyma andrafiolen. Det kan påminna om Frida Kahlos fysiska skildring av den egna kroppens smärtförnimmelser, på så vis att den inombords förnumna känslan överförs till att utifrån ses, och inkännande dela.

Stockholm 2006-09-13 © Susanna Slöör

"Arctic Venus", 2006 © Eva Zettervall

"Natural Showers" © Eva Zettervall