Nils von Dardel Den döende dandyn, 1918 olja på duk, 140 x 180 cm	Harry Martinson Eldareporträtt, 1930 olja på papp, 31,5 x 24,5 cm

2007 formar sig till en generalmönstring för den berättande konsten. Med Millesgårdens "Moderna fabler" i januari och Moderna Museets sommaraktuella "10 historier" har stockholmarna redan presenterats två större utställningar på temat. Till hösten ansluter så Konstakademien med en stor manifestation över Färg och Form-gruppen (X:et, Vera Nilsson, Bror Hjorth m.fl.). Självklart är också den pågående utställningen med Mamma Andersson (Moderna Museet) viktig som en bekräftelse på berättandets goda position även på dagens internationella scen.

Vy från en av utställningssalarna

"10 Historier - svensk konst 1910-1945" är en brokig och myllrande presentation, sammanställd med en brinnande lust att förmedla och berätta. De tio olika historier som utställningen rumsligt och innehållsmässigt uppdelas i, kunde lika gärna vara tio andra. Men varje nyläsning och försök att sätta in verken i oväntade sammanhang är av godo, då hemmablindheten är ett av konstmuseernas verkliga problem. Att låta bilderna bråka med och blotta varandras dolda sfärer är rätt väg att motverka detta vaneseende.
     Tematiken har en växlande skepnad: från rena separatpresentationer (Siri Derkert), via den politiskt förankrade konsten (Albin Amelin, Peter Weiss) och den naturlyriska (Axel Nilsson, Ivan Augéli, Ragnar Sandberg) till den excentriska och extroverta (Nils von Dardel, Sigrid Hjertén, Endre Nemes). Här finns också innerligheten representerad i några lågmälda porträtt av Tyra Lundgren och Tora Vega Holmström.

Axel Nilsson Vårbrytning, 1921 olja på trä, 37,5 x 50 cm	Sigrid Hjertén Den röda rullgardinen, 1916 olja på duk, 115 x 89 cm

Den mycket speciella vinkling av bildspråket som Eric Hallström, Hilding Linnqvist, Bror Hjorth och Sven X:et Erixson använde sig av är tämligen unik, även i internationell jämförelse. Där finns en nationell särart - en provinsialism - som medvetet eller omedvetet berikat och befruktat den svenska samtidskonsten. Bland de yngre konstnärerna på Millesgårdens "Moderna fabler" kunde man tydligt spåra detta, liksom på Mamma Andersson-utställningen.
      Den samtida figurativa konsten söker sina rötter, men finner dem knappast bland modernismens mer akademiska företrädare, utan i det tidiga nittonhundratalets naiva och expressiva konst. Utställningen på Moderna Museet kunde därför knappast legat bättre i tiden: nu finns publiken där, men även samtidskonstnärerna. Figurationen och berättandet samt sökandet efter "det ursprungliga" är (återigen) sången för dagen på såväl den nationella som den internationella konstscenen.

Agnes Cleve Jon-And Gränd i Napoli, 1922 olja på duk, 60 x 72 cm	Tora Vega Holmström Gosse med snäcka, ca 1922 olja på duk, 47,5 x 45,5 cm

Att genomgå det mentala reningsbad som det innebär att ställas ansikte mot ansikte med Siri Derkerts teckningar är i sig självt värt ett besök på Moderna Museet. Här presenteras ett flertal av dem i ett eget avskilt utrymme. Jag känner djup sympati för dem som har modet att presentera denna dynamitlady på ett så insiktsfullt sätt.
     Sigrid Hjertén är en annan konstnärinna som ständigt gäckar: ibland alltför anpasslig och Matisseelev-aktig; andra gånger egensinnigt verkande i kraftfulla färgstråk; men kanske som mest intressant i de bonnardskt finstämda landskapsskildringarna.
     På tal om gäck, så är för mig Nils von Dardel den store estradören inom området: en stundtals småpetig målare utan friverkande penselföring som blommar upp i "Döende dandyn", och i ännu högre grad i "Visit hos excentrisk dam". I den senare hälsas det glatt till Hieronymus Bosch - absurdismens Grand Master.

Eric Hallström, Sommardag i Haga, 1918-1919, olja på duk, 63 x 115 cm

På det hela taget bjuds man på en mycket intressant utställning på Moderna Museet. Ett flertal av våra mest betydande svenska konstnärer presenteras generöst och personligt. Önskar man pedagogik kan man följa utställningens tematiska uppdelning, men vill man endast låta ögonen få en fest, kan man planlöst ströva runt i de många salarna. Här skrivs ingen på näsan - om inte någon nödvändigtvis vill ha det påskrivet just där.

Stockholm 2007-06-06 © Leif Mattsson

Moderna Museet | Omkonsts startsida