"Nordic Pavilion", olja på duk, 110 x 280, 2004, © Karin Mamma Andersson Courtesy of Magnus Karlsson, Stockholm; Stephen Friedman Gallery, London; and David Zwirner, New York

”Minnesluckorna öppnas alltid från söder” är en av Karin Mamma Anderssons många suggestiva titlar och kanske den som slår an den mäktigaste strängen i mig. Målningen var med på Venedigbiennalen 2003, som blev Karin Mamma Anderssons definitiva genombrott internationellt. Nu är hon aktuell med en utställning på Moderna Museet som efter sommaren går vidare till Helsingfors och London. Den bekräftar hennes ställning som ett av de betydande namnen inom de senaste tio årens internationella nyfigurativa måleri. Sorgligt nog har den svenska konstens institutioner i stort sett undvikit att ta intryck av särskilt de senaste fem årens överväldigande intresse för detta måleri. Belgaren Luc Tuymans som hör till en av de verkliga förgrundsgestalterna visades i Helsingfors 2003, närmare än så har de viktigare konstnärskapen inte kommit den svenska konstscenen.

Det gör Karin Mamma Anderssons prestation desto mer anmärkningsvärd. Hon torde redan i dag hunnit bli en av de mest framgångsrika svenska konstnärerna internationellt genom tiderna. Naturligtvis har det funnits en intresserad och stöttande krets kring henne. Men någon hjälp av det öppna samtalet kring konst här hemma har hon knappast fått. Det skrevs pliktskyldigast om Saatchi Gallerys tredelade jätteutställning The Triumph of Painting som pågick under två års tid (2005-2006), men i övrigt har jag knappt sett en rad om vad som hänt internationellt inom måleriet under senare i år i svensk dagspress. Den erbarmliga snedfördelningen av intresset för olika uttryck i konsten bland kritikerna verkar närmast cementerad.

"Minnesluckorna öppnas alltid från söder", olja på duk, 80 x 280, 2002 © Karin Mamma Andersson, Courtesy of Magnus Karlsson, Stockholm; Stephen Friedman Gallery, London; and David Zwirner, New York,

Jag hoppas att den konstriktning som hon representerar får sin välförtjänta uppmärksamhet i och med den aktuella utställningen. I anslutning till den har man även tagit fram en katalog som generöst exponerar utvecklingen av Karin Mamma Anderssons konstnärskap från tidigt 1990-tal och framåt. Tonvikten på utställningen ligger på de senaste fem årens verk kombinerat med några tillbakablickar till slutet av 1990-talet. Resultatet har blivit en slående vacker och jämn exponering med en närmast perfekt ljussättning i dessa rum som annars saknar dagsljus. Många av verken har tidigare inte visats i Sverige, så här ges en unik möjlighet att följa Karin Mamma Anderssons utveckling under hennes kanske mest dynamiska period (hittills) i livet.

Det går knappast att överskatta den betydelse som hennes konstnärskap, och det internationella intresset kring det, har för nya generationer målare. Inte minst är hon viktig som förmedlare av ett arv efter en lång rad intressanta svenska målare, som Ernst Josephson, 10-tals naivisterna, X:et, Hans Wigert och Lena Cronqvist. Hennes öppna relation till föregångaren Dick Bengtsson torde vara välkänd, i likhet med ett djupt intresse för bildspråket i allmänhet oavsett om det lånat sitt utseende från familjealbumets fotografier, ett reklamblad, en 1300-tals fresk eller en barockmålning. Jag tror också att man kommer att räkna henne till den rad av konstnärer som under 1900-talet och framåt passerat närmast oberörda av diskussionerna kring modernism, och därmed även postmodernism.

"Teater",akryl och olja på pannå, 122 x 152, 2004, © Karin Mamma Andersson Courtesy of Magnus Karlsson, Stockholm; Stephen Friedman Gallery, London; and David Zwirner, New York	"Rörd av gudarna", olja på pannå, 122 x 152, 2002, © Karin Mamma AnderssonCourtesy of Magnus Karlsson, Stockholm; Stephen Friedman Gallery, London; and David Zwirner, New York

Det jag särskilt kan uppskatta hos Karin Mamma Andersson är hennes ständiga dialog med målarna, nu levande och ur tidigare generationer. Man skulle kunna beskriva det som att hon målar ”diset i luften mellan det förflutna och en själv”. Hon är dessutom medveten om hur kraftfullt måleriet är för att lösa ut sammansatta sinnesförnimmelser, känslor och minnen. Det luktar generationer av liv och damm om hennes röda slitna sammetsfåtöljer av 20-30-tals snitt. Man kan i tanken förnimma den glatta ytan på hennes fanérade möbler. Rummen hon gestaltar känns privata i den bemärkelsen att man finner sig nyfiket lägga pussel kring okända öden. Samtidigt påminner scenerna om resterna av alla dessa hem existerande utanför tiden, som likt skingrade dödsbon berättar sina allmängiltiga historier i dunklet på en sommaröppen loppmarknad.

Stockholm 2007-05-10 © Susanna Slöör

Moderna Museet | Omkonsts startsida